Vissa saker som sker i vår samtid rimmar illa med den fridfulla bild som våra poeter en gång frammanade av vårt land. ”Stockholm, i ditt sköte vill jag drömma / Sorglöst, när din aftontimma slår!” sjöng Evert Taube. Bellman diktade lyckligt om den bevingade fjärilen på Haga. Hur avlägsna känns inte dessa intryck av vår huvudstad när två ungdomar på väg hem genom sommarnatten tillfångatas på en kyrkogård i Solna? Rasmus Dahlstedt har skrivit en svensk parafras på Thomas Grays ”Elegy written in a country churchyard” från 1751.

En ljum augustiafton går mot natt.
Re’n kvällsoln brunnit ner bak Solna skog.
Två unga, käcka grabbar rullat hatt,
de lämnat nyss en fest vid Järva Krog.

I samma stund, en port i Hagalund
nu öppnas av två män, som röker på.
De synes spana långt efter en kund
och upptäcker omsider pojkar två.

Från urnlunden hörs någon ropa ”Hey!”
till gatan utanför når frågan ”Gräs?”
En sötstark doft, två kisar närmar sig
likt början på vår dystra femaktspjäs.

Vår ena yngling tackar artigt nej,
då utdelas med ens en kraftig spark.
Han hinner tänka ”Händer detta mig?”
Vem kränker gravfriden, på helig mark?

Ett slag mot huvudet, så fälls hans vän.
Ej heller denne vana har att slåss
mot oberäkneliga, höga män
som genast snärja parvlarna i tross.

Till mörkrets furste slaven blir nu såld,
små lammen ska förnedringskissas på.
De ligger där på rygg, i lejons våld,
i ögonen urinen svider så.

Allt detta fjärilen från Haga ser,
ifrån sin utsiktspunkt vid Solna Torn
”Min gode, milde bonde, kom”, hon ber,
”att hjälpa till och blåsa i ditt horn.”

I nekropolen skärs med kniv i ben
på tvenne gossar, kastade i grop.
Får blickar åter möta solens sken?
Kan någon höra deras kvävda rop?

Till Olle Olssons vård når deras ve.
Han har roterat där en liten stund,
men lämnar underjorden för att se
vad som har hänt hans barndoms minneslund.

Tortyren fortgår enligt djävulsk plan.
Om killars öde ännu ingen vet.
Att våldtas grovt, en kvart från stan.
Vad blir rubrik i morgon? ”Stök?” ”Förtret?”

Förövarna nu fullföljer sitt dåd.
Att skyffla mull, blir nästa tidsfördriv.
Mot nakna piltar visas ingen nåd,
i vargtimmen de kämpar för sitt liv.

En doft av jord med lukten av urin
bemängs. Konstnären stel av skräck
står ej ut med motivet, bödlars flin,
och svimmar där i stanken frän av träck.

I rymden ljuder offrens ångestskrik
men blandas snart med vinden till ett sus
så ingen hör den nattliga musik
förutom norra kyrkogårdens ljus.

På jordkostymen länge tagits mått.
Till pojkars hals den når då de ger upp
för att med stängda ögon lyssna blott
på undergångens söndagsmorgontupp.

I gryningstid, en sen peripeti
när avgrundsanden plötsligt vacklar till.
Ett hopp hos fångar tänds, att släppas fri.
Då väcks en kraft hos den som leva vill.

Vid klockan åtta är det åter lugnt
i griftegården, det ska tändas av.
Den forne våldtäktsmannen sover tungt,
hans kudde blir Nordins familjegrav.

Med hälsenorna avskurna, på knä
de hasar ut ur mardröms nattkvarter.
Aurora lyser väg mot skydd och lä.
För gossar tu har solen dock gått ner.

På den som fram till nyligen var dömd
att levande begravas, snälla, lyss!
På det att händelsen ej bliva glömd.
Det som har skett, det skedde här, helt nyss.

Ty här en skenavrättning har ägt rum
i skydd av mörkret på en kyrkogård.
Vår fjäril slår igen sitt vingpar, stum
när domen faller: sluten ungdomsvård.

Och Stockholmsmelodien sjungs till slut
av alla väsen unisont, i kör.
Med utsökt känsla psalmen tonar ut,
de sjunger så som när en mänska dör.

På fotografiet ser vi Solna kyrka, som har anor från 1180-talet.

Rasmus Dahlstedt är skådespelare, regissör och manusförfattare.