HITTAT PÅ NÄTET: Karl XII belägrar Thorn

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Belägringen av Thorn i Polen ägde rum mellan 26 maj-14 oktober 1703 under det stora nordiska kriget. Den svenska armén under kung Karl XII erövrade efter en nästan fem månaders lång belägring den befästa staden Thorn nära floden Vistula. Thorn försvarades av sachsiska soldater trogna till August den starke, Sachsens kurfurste och Polens kung. Medan svenskarna förlorade 50 män under belägringen förlorade sachsarna hela sin garnison på 6 000 man.

Utdrag ur Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden:

På våren 1703 började krigsrörelserna i Polen ånyo. En del av Augusts trupper blevo nedgjorda och jagade på flykten vid Pultusk norr om Varschava. En annan del av sachsiska armén, 6,000 man, låg som garnison i det starkt befästa Thorn vid södra Weichsel. Karl började därför innesluta och belägra staden.

[…]

Olof Hermelin (1658-1709) studerade vid Uppsala universitet, och blev sedan informator åt rikskansler Stenbocks barn. Han följde familjen till Nederländerna, och studerade då statskunskap. Efter tjänst vid Riksarkivet från 1685 och hos Magnus Gabriel De la Gardie, utnämndes han till professor i romersk retorik och poesi vid universitetet i Dorpat 1689, och sedan även romersk rätt. 1699 blev han rikshistoriegraf i Sverige, men blev för sina färdigheter i retorik anlitad som diplomat. 1702 värvades han till armén som författare av tal, och adlades. 1705 utsågs han till statssekreterare. Hermelin försvann efter slaget vid Poltava.

Hermelin knorrar då och då över konungens oförvägenhet. ”Det måste allt vara ovanligt”, skriver han i ett brev från belägringstiden. ”Det, som kallas försiktighet, uttydes nu för räddhåga. Alla generaler och kloka officerare äro illa tillfrids och spå intet gott.”

Från själva belägringens fortgång ger han en del skildringar. Den 16 september berättar han: ”I går red jag med Hans Excellens runt om staden; och kunde vi då väl se de avbrända husgavlar. Man kunde höra det arma folkets sorl och skriande långt på fältet. Imellertid kan ingen sova för det gruveliga dunder. Ingen kyrka har Hans Maj:ts tillåtit att kasta eld uti, ehuru man haft vink, att fienden uti en skolat hava sitt förråd på krut och matvaror.”

Den 30 september voro svenskarne uppställda till stormning. Konungen ville själv vara den förste i anfallet, och när hans generaler föreställde honom, vilken fara han därigenom utsatte sig för till fäderneslandets obotliga skada, svarade han: ”Där mina soldater bliva, där vill jag ock själv bli. Ej heller kan Sveriget mycket mista i mig, efter det ändå har liten nytta av mig.”

Fortsätt läsa Grimbergs berättelse här

Redaktionen