Statsminister Löfven kom häromdagen med ett yttrande i riksdagen som har tolkats som ett senkommet erkännande av att det finns en koppling mellan invandring och brottslighet. Så här sa han:

Med en stor migration där vi inte klarar av integrationen, ja då följer också större risk för den typen av problem som vi ser. Det är glasklart.

Men betyder detta att statsministern börjar närma sig en sverigedemokratisk syn på invandringen? Inte ett steg, menar jag. Han står kvar och stampar på samma fläck.

Jag har i mer än fem år på dessa sidor tjatat om att politikens huvudmotsättning i Sverige inte går mellan höger och vänster utan mellan två helt andra politiska krafter som utvecklats och som ställts allt tydligare i harnesk mot varandra under de senaste femtio åren: å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustri inklusive dess klienter, å den andra den nettoskattebetalande medelklassen. Denna motsägelse skär igenom alla partier utom miljöpartiet, vänsterpartiet och sverigedemokraterna. De övriga partierna har alla inre konflikter längs den nya linjen.

Särskilt illa drabbat är det socialdemokratiska partiet. Politikerväldets anhängare med sina politiskt korrekta idéer finns inom partiavdelningar som SSU, Tro och Solidaritet (som just fått en muslimsk ordförande) och de feministiska S-kvinnorna. De nettoskattebetalande medelklassarna är sådana som överlevande gråsossar och de mer eller mindre avhoppade LO-arbetarna som tröttnat på det PK-istiska skattetrycket och allt elände som PK-ismen för med sig och väljer att rösta på sverigedemokraterna.

Socialdemokratins inre konflikt kommer till sin spets i migrationsfrågan. Politikerväldet och välfärdsindustrin tycker om invandring eftersom den ger Sverige glans som humanitär stormakt och ger livsrum för ytterligare välfärdsreformer särskilt som integrationen av invandrarna inte fungerar så bra vilket kräver ännu fler sociala insatser som de före detta industriarbetarna som numera blivit medelklassare och nettoskattebetalare ska finansiera. PK-isterna vill ha mer invandring och mer pengar till välfärdskomplexet. Och de har stöd hos regeringspartnern miljöpartiet.

Gråsossarna tycker tvärtom. De vill stoppa eller i varje fall kraftigt skära ned invandringen och gärna strama åt miljardrullningen i välfärdssystemet.

Läs nu Löfvens uttalande igen med den svåra interna konflikten inom socialdemokratin i bakhuvudet. Vad är det han säger? Jo, han konstaterar att det blir problem om det kommer det kommer en massa invandrare som inte jobbar, betalar skatt och integreras i det svenska samhället. Sedan antyder han att det kan ju vem som helst räkna ut, det är ”glasklart”.

Däremot ger han inte minsta vink vad han tycker att han i egenskap av statsminister bör göra inför denna självklarhet. Uttalandet är förenligt med var och en av två oförenliga uppfattningar: å ena sidan en önskan om  utökad invandring med åtföljande explosion av sociala problem, å den andra en vilja att tvärstoppa invandringen. En del tycker att problemet är invandrarna, andra menar att problemet är svenskarna som inte grejar att integrera invandrarna och därför måste anstränga sig lite extra. Statsministern har inte sagt någonting av betydelse. Han har inte tagit ställning för mer än fortsatt status quo. Han är fortsatt outgrundlig.

Att han är outgrundlig beror på motsättningen inom hans eget parti (plus att partiet är angeläget om fortsatt regeringsinnehav som medför så många fina jobb och andra fördelar för partiets kadrer och påläggskalvar). Han kommer därför att förbli outgrundlig och undflyende tills partiets inre konflikt är avgjord vilket om Löfven har otur kan leda till inbördeskrig och splittring.

De flesta sansade bedömare av det svenska andliga klimatet talar om avsevärda förändringar som ena sidan gillar och den andra sidan fasar inför. Till exempel går det nu att säga saker som var socialt omöjliga för bara ett år sedan. Åsiktskorridoren har breddats eller åtminstone tagit en ny sträckning.

Många drar därav slutsatsen att det därför också händer något i verkligheten, till exempel att den faktiskt förda politiken skulle ändra inriktning, i varje fall några grader. Jag kan inte se det. Hur många nya obehagliga insikter som än uppdagas och erkänns av ledande politiker – ofta med låtsat skamsna kommentarer om att de varit naiva eller inte sett det komma – så följer staten den utstakade vägen mot vad som allt tydligare framstår som en avgrund.

Löfven kan säga saker som ger oskyldiga medborgare intrycket att han vill något. Prata går ju. Men i verkligheten sker ingenting förrän en avgörande strid avslutats inom socialdemokratin som fortfarande utgör det svenska tänkandets centralpunkt. Åsiktskorridoren kanske flyttar sig men politiken ligger tills vidare fast.