Igår skrev jag, ungefär, att om vi ska föra in Sverige på rätta vägar är det första nödvändiga – om än otillräckliga – uppdraget att återupprätta statens våldsmonopol så att våldsmonopolisten polisen kan göra sitt jobb. Monstret från Jobs bok, som Thomas Hobbes använde som symbol för den oövervinnerliga våldsapparat som samhället behöver för att garantera medborgarnas trygghet och säkerhet, måste förmås att återuppstå från de döda.

Frågan är hur denna återupplivning ska gå till. Före detta polischefen Peter Springare filosoferar kring detta på Swebbtv och hävdar att rikspolischefen Anders Thornberg, som Springare själv tidigare trodde skulle klara biffen, misslyckats med detta (om han ens försökt).

Jag menar inte att ursäkta rikspolischef Thornberg men jag tror att vi alla måste noga betänka hur oändligt svårt och känsligt det nödvändiga reformuppdraget inom polisen är att genomföra. Springare påpekar att polisorganisationen måste göras om, en del chefer måste få sparken, ett helt nytt tänkande måste lanseras, trots allt är det ett nytt slags kamp som måste inledas. Jag har aldrig jobbat inom polisen men jag har tillräckliga erfarenheter av hur det går till i andra organisationer – det spelar inte så stor roll i en fråga som denna om de är offentliga eller privata – för att veta att det alltid blir kraftiga motreaktioner mot en ny chef som försöker ändra ett inövat beteende, framför allt i en publik, uppmärksammad och delvis kontroversiell organisation som polisen.

Jag tror inte att en rikspolischef som ville genomföra den behövliga omvälvningen skulle lyckas ty motreaktionerna och proteststormarna skulle nå politikernas öron med raketfart och eftersom politiker inte vill ha oro i myndigheterna och i media skulle de vika sig direkt och sparka den nydanande rikspolischefen även om alla hans initiativ var befogade och välgrundade.

Den förnyelse Sverige behöver går inte att genomföra utan stöd från de högsta beslutande, nämligen en stark statsminister eller i varje fall justitieminister i en regering som åtnjuter medborgerligt förtroende. Det har vi inte och jag kan inte se hur vi skulle kunna få det. Det har inget med att göra vad slags demokrater enskilda politiker är, till exempel sverige-, social- eller krist-, utan det har att göra med människomaterialet. Hur ser de nationella ledare ut som med trovärdighet och pondus skulle klara av en sådan uppgift?

Förlåt om jag ger skämthumöret alltför fria tyglar men jag tror man kan dra lärdom av Lennart Hellsings ABC-bok, uppslagsordet Översten:

Översten är regementets prydnad
Han är van vid ögonblicklig lydnad
När han ryter blir man paff
Stjärnströdd är hans axelklaff

Sådana är riktiga ledare och statsmän. (För det mesta är de män, men motsvarande kvinnor kan också finnas exempelvis Margaret Thatcher, som man inte skojade med, och Golda Meir. Svenska kvinnliga ledande politiker som kulturminister Amanda Lind och jämställdhetsminister Åsa Lindhagen och finansborgarrådet i Stockholm Anna König Järlemyr kommer inte på fråga, inte för att de skulle ha olämpliga uppfattningar utan på grund av att man inte kan ta dem på allvar.)

Jag har viss erfarenhet av riktiga ledargaltar. Min farbror Gunnar var chef för Volvo och jag såg hur han dompterade omvärlden. En medarbetare sa om honom att ”han är en djävul men han är en fan”. Jag har jobbat med hans efterträdare Pehr Gyllenhammar. Jag lovar att PG hade sett till att Anders Thornberg kunnat göra sitt jobb att reformera polisen om han haft någon politisk makt. Min morfars bror var chef för flygvapnet. Han hade örnnäsa och behövde inte ens ryta för att ögonblickligen bli åtlydd. Det räckte att han tittade på folk. Andra sådana ledare som jag bara läst om var Winston Churchill och Franklin D. Roosevelt. Man ska inte underskatta ledarnas personlighet när det gäller samhällenas utveckling och öde.

Jag kan inte se någon ledargestalt bland Sveriges politiker som är redo att hantera de allvarliga problem som nationen står inför. Därför kommer det att bli sämre innan det blir bättre, inte för att förbättringen inte skulle kunna starta redan i morgon utan för att det saknas ledarskap. Jimmie Åkesson skulle kanske kunna mogna med uppgiften. Annars är det nog bara Morgan Johansson som har den buttra beslutsamheten och träaktiga envisheten att genomdriva sin vilja om han av någon anledning fick för sig att göra rätt.