Ursäkta, men jag tror inte på de svenska politikernas ambitioner att bekämpa exempelvis gängkriminaliteten. Deras utfästelser är på nivån att myndigheterna måste samarbeta mer så att socialen kan hålla tidigare allvarssamtal med barn och ungdomar i riskzonen. Jag hoppas att jag har fel men jag kan inte se att någon av våra politiker kommer ens i närheten av att erkänna – eller kanske snarare förstå – vad det handlar om.

Jag läste en trovärdig skildring av hur några ensamma poliser i en förort blivit omringade av ett gäng ilskna ungdomar som hotade att trycka upp en batong i arslet på poliserna om de inte försvann vilket de efter detta hot också gjorde. Den situationen är analog med vad som bekräftats i Rapportinslag där poliser i Rinkeby vittnar om att de inte törs gå ensamma till tunnelbanan för att åka hem efter jobbet. Den sammanfattande observationen är att polisen är räddare för buset än vad buset är för polisen.

Det måste dock bland alla blåögda och naiva politiker och poliser finnas några som anar att vi sitter på en krutdurk. Kanske är det just därför de inte törs tala klarspråk och ta tjuren vid hornen. De vet att Sverige skulle bli chockerat, förfärat och uppskakat om de nämnde inte bara att landet har fyrtio kriminella klaner utan också att situationen måste hanteras seriöst och beslutsamt, något som inte utesluter våldsanvändning, om Sverige inte gradvis ska falla sönder av struntprat och handlingsförlamning.

Hela idén med polisen är att den ska ha monopol på statligt våld och att den ska visa detta tillräcklig tydligt för att befolkningen ska ta sig i akt, kanske till och med vara skräckslagen, för det statliga våldskapitalet. I Sverige har vi svårt att förstå denna universella grundprincip eftersom vi av oklara historiska skäl är ett lydigt folk som aldrig mopsat sig mot makten och som därför vant sig vid att konstaplarna Kling och Klang i gengäld har betett sig farbroderligt och vänligt. Kling och Klang har förresten också vant sig vid detta och blir förskräckta när de konfronteras med mer hänsynslösa element. Då börjar Kling och Klang fjäskigt att bjuda buset på korv i hopp om att unga gangsters därmed ska blidkas och anträda livets smala men hederliga stig. I själva verket har buset lärt sig att den som bestämmer är de själva, inte polisen.

Den första som presenterat de grundläggande principerna kring det samhälleliga våldet på ett sammanhållet sätt var 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes i boken Leviatan. I urtillståndet finns inget gemensamt samhälle utan tillvaron är ett allas krig mot alla, säger Hobbes. Därför måste folket ena sig om att underkasta sig en enda auktoritet som med brutal makt håller ordningen så att alla människor fritt och tryggt ska kunna leva sina liv. Denna makt kallar Hobbes Leviatan efter ett av de två monstren i Jobs bok. (Jag vet inte om jag är nedlåtande eller bara realist om jag förklarar att Jobs bok är en del av Gamla Testamentet som i sin tur ingår i Bibeln som är de kristnas heliga bok.) Så här tänker kloka medborgare enligt Hobbes:

Jag överlämnar min rätt att styra mig själv till denna Man eller Församling av män på villkor att du gör sammalunda. Så skapas den storslagne Leviatan vilken vi, under den Odödlige Guden, har att tacka för freden och försvaret. Ty med den Auktoritet som alla i samhället har gett honom har han så mycket Makt och Styrka att han genom att sprida skräck kan forma allas vilja för att uppnå Fred i landet och ömsesidig hjälp mot utländska fiender.

I Jobs bok beskrivs Leviatan närmare:

Bloss fara ur hans gap, eldgnistor springa fram därur. Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet. När han reser sig bäva hjältar, av ångest mista de all sans. Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä. Ja, stridsklubbor aktar han som strå, han ler åt rasslet av lansar. På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn. Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han. På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.

Jag vet att både gängkriminella och deras klanhövdingar har mänskliga rättigheter men samtidigt bör de bäva och mista sansen av ångest när polisen reser sig. Sverige kommer fortsatt att kravla i gängbrottslighetens träsk om inte polisen och den övriga svenska rättsstaten sätter sig i respekt.

Hur det ska gå till vet jag inte. Jag tror jag vet hur den amerikanska och brasilianska polisen sätter sig i respekt och jag har en aning om hur Mussolini försökte sätta sig i respekt hos de sicilianska maffiabossarna (och lyckades med det). Det är ingen vacker syn. Folk dör, både bus och poliser. Det svenska buset kommer nog inte godvilligt att tåla att den svenska polisen inte längre tänker låta sig skojas med.

Från detta perspektiv vänder sig svenskar med välbefogad, ädel avsky. Något motsvarande får inte hända hos oss. Kanske kan vi svenskar i vårt humanitära nit utveckla bättre metoder än världen hittills prövat. Men vi får inte glömma bort huvuduppgiften, nämligen att återta statens våldsmonopol och återupprätta tilltron och aktningen för rättsstatens institutioner.