HITTAT PÅ NÄTET: Pommerska kriget

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Pommerska kriget var ett krig som utkämpades av Sverige och Preussen 1757–1762.Det var en del av det större sjuårskriget 1756–1763, som fördes mellan stormakterna Preussen och Storbritannien-Hannover å ena sidan och Österrike, Frankrike och Ryssland å andra sidan.

Den 21 mars 1757 slöt hattregeringen en konvention med Frankrike och Österrike. I kraft av denna förklarade Sverige och Frankrike för den tyska riksdagen, att de i enlighet med den Westfaliska freden skulle upprätthålla Tysklands frihet. Genom Frankrikes förespeglingar om subsidier lockades därefter hattregeringen att i juni samma år gå från ord till handling genom att föra över 20 000 man till Tyskland. Den 13 september ryckte den svenska armén in i preussiska Pommern.

Utdrag ur Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden:

Samma år, som försöket till statsvälvning gjordes, utbröt ett stort krig, vilket blivit kallat det sjuåriga. Fredrik II i Preussen bekrigades av halva Europa.
Bland hans fiender var Frankrike, vilket nu — liksom 1741 — eggade Sverige att komma med. Detsamma gjorde Österrike och Ryssland. Man lockade med stora subsidier och löfte, att Sverige skulle återfå, vad det år 1720 förlorat till Preussen, och Frankrikes ministrar började tala om att tiden nu vore inne för Sverige att återtaga sin forna ärofulla roll i Tyskland o. s. v. Så lysande utsikter till vinst och ära kunde det svenska riksrådet icke motstå, isynnerhet som risken måste vara obetydlig — ty inför det fruktansvärda förbund, Fredrik II hade emot sig, syntes han givet dömd till undergång. Det var ju också alltför lockande att få taga hämnd på Fredrik II för det stöd, han ansågs ha givit sin maktlystna syster i den svenska partikampen och sålunda ytterligare förödmjuka den stolta kvinnan. — Men det fanns även inrikespolitiska skäl för kriget. För de mera klarsynta bland Hattarne var det tydligt, att grunden sviktade under partiets skenbart starka välde, att slöseri och misshushållning snart måste framkalla en storm, som de ansvariga icke skulle kunna rida ut. Hur lockande var då ej utsikten att genom ett lyckosamt krig och återförvärvande av det gamla Pommern för gott köp kunna överkorsa alla besvärliga efterräkningar! Visserligen var Höpken, med kännedom om rikets dåliga finanser och bristerna inom armén, ytterst tveksam, men han fann det å andra sidan nyttigt just för krigsmaktens skull att mobilisera den och därigenom ”minska kärleken till boställen”, vilken förkvävt all krigisk bragdlystnad inom armén, ”uppliva hug och lust till tjänsten och skräda ut ur armén dem, som tjäna för fredens skull och icke för krig”.

Så blev slutet det, att svenska regeringen den 22 september 1757 utan riksdagens hörande antog Frankrikes och Österrikes anbud och förband sig att med 20,000 man deltaga i kriget. Var det lömskt och fegt handlat av Sverige att sluta sig till Preussens många fiender? Ja lika mycket som Preussens beteende år 1715, när Sverige kämpade en förtvivlad kamp för sitt självbestånd.

Fortsätt läsa Grimbergs berättelse här

BILD: Svenska soldater från Jönköpings regemente vid tiden för Pommerska krigets utbrott. Soldaterna är klädda i uniform m/1756.

Redaktionen