En annorlunda studie har presenterats på Statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Möjligen visar den att vi kan vara på väg mot ett paradigmskifte vid våra lärosäten, präglade av postmodernism, genusdoktriner, rättighetskrav och intersektionalitet som de alltmer har blivit. Här granskas i stället public service ur en ”ny kritisk diskurs”. Uppsatsförfattaren Jonathan Kender har sammanställt kritik från tidigare anställda vid SVT.

Resultatet är förödande med utgångspunkt från uppdraget om allsidighet och opartiskhet. Ett exempel är ett vittnesmål från Utbildningsradion (UR) där en chef verksam inom det nystartade Feministiskt initiativ framhöll att om ska man skildra friskolor så ska det vara för att sänka dem. All information med källhänvisning finns i studien, som bifogas som pdf här eftersom den inte finns tillgänglig som länk på nätet.

Sammanfattningsvis visar studien på en närmast vänsteraktivistisk organisation med politiska kommissarier till chefer och en till största delen både ängslig och de senaste tio åren alltmer aktivistisk yrkeskår som manipulerar allmänheten, motarbetar SD och fostrar folket till rätt värdegrund. Därmed blir public service ett demokratiskt problem som motarbetar sitt eget uppdrag, grundat på allsidighet och opartiskhet med en budget på 8,4 skattefinansierade årliga miljarder till sitt förfogande.

Poängen med att använda sig av citat från före detta anställda vid företaget är att vi får en autentisk förstahandsinformation. Jonathan Kender har för den sakens skull dammsugit nätet och vaskat fram uttalanden som förekommit i intervjuer, bloggar, poddar och videoklipp från tidigare medarbetare med en kritisk hållning. Han har förutom alternativmedia också inkluderat systemmedia, utsända paneldiskussioner och debatter, i sin undersökning.

De tidigare SVT-medarbetarna, Janne Josefsson, Joakim Lamotte, Aron Flam samt Jens Ganman och Jörgen Huitfeldt (de två senare SR), är de tyngsta kritikerna som varit verksamma inom organisationen. Men även jag förekommer med uttalanden om mina erfarenheter från tiden som reporter vid SVT på 1980 och 1990-talet. Dessutom bekräftar en frilansfilmare hur den ideologiska styrningen från ledningen drabbar produktionen.

Den senaste större undersökning som gjordes av journalistkårens partisympatier är från 2011 (Kenneth Asp, Göteborgs universitet). Då röstade 80 procent av kårens medlemmar röd-grönt. Enbart på public service (SR och SVT) var drygt hälften av journalisterna miljöpartister. En ny, men mindre, undersökning från 2019 visar på en lika stor majoritet röd-gröna politiska preferenser inom kåren, men nu med skillnaden att vänsterpartiet är störst. Man minns Janne Josefssons vittnesmål om att en journalist öppet på redaktionen för Uppdrag Granskning kallat (v) för ”vårt parti”. Han säger också att han utbildades på ”kommunisthögskolan” på 1970-talet samt att ”ett helt lämmeltåg” därifrån tog sig in på nystartade TV2, där många sedan blev chefer.

Studien granskar public service utifrån fem teser:

– Public service är vänster för att journalisterna är vänster

– Public service granskar högerorienterade organisationer hårdare än de till vänster

– Värdegrund innebär åsiktsförtryck

– Public service ger inte hela bilden

– Public service vill förändra allmänhetens värderingar

Intervjuerna under dessa rubriker visar på en politiserad journalistkår som har en hög moralisk svansföring och som vill fostra folket. Journalisten Joakim Lamotte, som jobbat 15 år på SVT, jämställer redaktionsmötena med en kongress hos (mp) eller (v). Lamotte, som blivit en omskriven aktivist med konfronterande, oberoende journalistik på sin facebooksida, berättar att han vid sin första anställning på SVT fick klargjort att ”på den här redaktionen röstar man rött om man vill vara en del av gemenskapen” och att det var vanligt att medarbetare öppet kallade sig för kommunister, feminister och miljöpartister. Ett extremt (?) exempel är när medlemmar i Revolutionär kommunistisk ungdom för ett barnprogram, fick vara med att arrangera en ”överklassafari” där barn från förorten fick gå på upptäcktsfärd i rikare områden.

De områden som omhuldas med särskild kontroll från cheferna är rapporteringen om islam och invandrarrelaterad brottslighet. Joakim Lamotte vittnar om att det är legitimt att skämta om kristendom och kristna värderingar inom företaget, men aldrig om muslimer och islam ”för då kan vi få vänner som vi inte vill ha”.

Grävjournalisten Janne Josefsson säger i Expressen att det är viktigt att erkänna hur vänsteranstruket SVT har varit, för att återupprätta dess tämligen skamfilade rykte bland en stor del av allmänheten, där en dryg fjärdedel misstror rapporteringen från SVT, enligt SOM-institutet (vilket SVT betecknar som ”stabilt”).

Han säger också att under hans tid, sedan 1970-talet, har det varit många kommunister och vänsterextrema som arbetat inom public service. Detta leder till en intern kultur där medarbetare inte vågar att definiera sig som icke-vänster och som manifesterar sig i en rapportering där undertexten är att inte gynna SD genom att ställa invandrare i dålig dager.

Janne Josefsson vittnar om hur företagsledningen ängsligt förser anställda med ordböcker om vilka begrepp som är korrekta att använda, exempelvis är ”tiggare” och ”förort” fel, istället ska det heta ”EU-migrant” och ”socio-ekonomiskt utsatt område”. Josefsson har sedan tidigare fört fram att public service största svek gäller den partiska rapporteringen i invandrarfrågan, där man rasiststämplat den traditionella svenska arbetarklassen, se denna rapport från JMG vid Göteborgs universitet (s. 27).

Journalisten Jens Ganman, som frilansat i 30 år för public service, beskriver företaget som åsiktsförtryckande genom att tvinga på sina medarbetare en värdegrund. Han använder begreppet ”fascistisk” om ett nyspråk som kan skifta från dag till dag. Journalistiken kommer i andra hand, menar Ganman och beskriver hur oliktänkande kan sållas bort redan under anställningsintervjun därför att de inte anses ha rätt värdegrund.

Frilanskomikern, författaren och debattören Aron Flam sammanfattar sina erfarenheter av SVT så här: Ska du ha en chans att få sändas på SVT, då ska du f*n hålla dig till partilinjen. Du ska vara politiskt korrekt. Du ska skriva under på värdegrunden.

En som fick det inpå huden var frilansfilmaren Bo Persson, vars film Watching the Moon at Night fått lysande recensioner världen över, men som inte sändes av SVT, trots att de varit medfinansiärer. Detta för att Persson vägrade att jämställa USA och Israel med al-Qaida. ”En utpressningssituation” enligt filmaren själv, som höll på sin konstnärliga/journalistiska integritet, och kallade public service-chefen för en ”politisk kommissarie”.

Jörgen Huitfeldt, tidigare programledare i SR:s Studio Ett, beskriver den ”otroliga naiviteten” hos sina arbetskamrater kring de ”ensamkommande barnen”, som varken var barn eller ensamkommande, och som hade bott i Iran, men uppgav att de kom från Afghanistan. Han menar att bevakningen styrdes av en stark ängslighet när det gäller invandringens negativa påverkan på det svenska samhället. Journalisterna vill inte berätta om sådana konsekvenser, eftersom de kan få fäste hos allmänheten, menar han.

Sedan berättar SVT-medarbetare att man kan göra subtila förskjutningar i ljud och bild för att gynna en viss part. Det är en lömsk och svåråtkomlig strategi, där man förstärker en sida och undertrycker den andra för att vinna tittarens sympati (oftast till vänster) respektive motvilja (dito till höger). Sådant är mycket svårt att bevisa, men jag vet hur det fungerar efter att ha jobbat åtta år i företaget.

Särskilt sidorna 17-37 i studien är fyllda med konkreta exempel inifrån public service (eller ”Drömfabriken” som vi ibland sade när jag arbetade på SVT). Jag är dock kritisk till att den har en begränsning i att enbart presentera sig som en ”kritisk diskurs” utan att dra några slutsatser. När jag frågar författaren varför, säger han att universitet var noga med att det skulle vara en ”metodologisk fråga”, där inte några slutledningar ingick. Den kompakta flora av vittnesmål som presenteras gör det emellertid omöjligt för läsaren att inte bekräfta de uppställda teserna i studien.