”I begynnelsen var ordet och ordet var hos Gud och ordet var Gud. Det var i begynnelsen”

Citatet är hämtat från Bibelns vackraste ställe, Johannesprologen. Ordet var Gud! Det är den teologiska sanningen i det citerade Bibelstället, logos som Gud fader.

I min analys tolkar vi ”i begynnelsen fanns ordet” på ett mer prosaiskt intellektuellt sätt. ”Ordet” – eller logos – tolkas i denna text som ”ordets makt” och de som har ansvar för ”ordet” nämligen de intellektuella. De intellektuella har inte bara ansvar för hur ”ordet” används i en språklig mening utan än mer hur de intellektuella brukar ”ordet” i tjänst hos medvetenheten och bildningen alternativt missbrukar ”ordet” i maktens tjänst. De intellektuella som individer och samhällsgrupp äger inte bara ”ordet” de besitter eller borde också besitta beläsenheten, kunskapen och bildningen.

Hur använder de ordet och ordets makt? Fylls den ansvarsfulla roll som granskare, kritiker och upplysare i samhällsdiskursen de är bärare av?

Jan Myrdal, en svensk intellektuell, skrev tidigt om de intellektuellas ansvar och svek i en internationellt uppmärksammad bok ”Confessions of a Disloyal European”. Det är en bok som betytt mycket för mig. Jag läste boken första gången den 21 januari 1967. Den är sedan omläst ett stort antal gånger med nya insikter vid varje läsning. Boken har jag kvar i en billig pocketupplaga som numera består av lösa blad sammanhållna av en gummisnodd.

Boken ”Confessions…” handlar om de intellektuellas grundläggande ansvar men också deras brist på ansvarstagande och hur de sviker sin uppgift. Myrdal menar att de skriver kritiskt och anständigt liberalt men när makten kallar sviker de och försvarar politiska övergrepp, totalitära beslut och folkförtryck.

Det är vad jag ser också i Sverige när jag från mitt arbetsrum med 7 000 volymer blickar ut över det svenska intellektuella landskapet. Löfven/Lövin/Lööf kan traska på med sina kunskapsmässiga, kognitiva och politiska begränsningar i ett Sverige som allt mer närmar sig katastrofen socialt, ekonomiskt och politiskt.

Alltför många som både vet och förstår bättre bräker som vilsegångna får med makten kring klimatalarmism, muslimsk massmigration, gängkriminalitet och dödliga uppgörelser på öppen gata, JÖK-regeringens totalitära politiska förslag och den markant accelererande utsugningen av svenska skattebetalare.

Det är med Jan Myrdals välfunna och kraftfulla uttryck ”medvetenhetens fnask”. Dessa intellektuella skriver för karriär, belöningar, poster och tjänster i den djupa staten.

Vilka är de? Ledarredaktionerna, kulturredaktionerna och journalisterna på våra stora tidningar och statsmedia. Delar finns i Svenska Akademin. Professorerna och forskarna på universiteten i synnerhet i samhällsvetenskap och humaniora. Att nämna Södertörns högskola i sammanhanget är väl på gränsen till lyteskomik.

Trots att de har tillgång till all nödvändig information, sakkunskap och analysförmåga orkar/förmår/vill de inte kritiskt granska maktens ukaser, narrativ och förslag. Därmed är de också medansvariga för huliganismen, gängmorden och den oansvariga pengarullningen med skattemedel.

Politikerna kan ostört presentera sina återkommande politiska narrativ.

Narrativ, efter latinets narratio, är en sammanhållen förklarande berättelse men den handlar inte om fakta, analys och sanning. Den handlar om att skapa en sannolik berättelse som medborgarna förväntas uppfatta, ta till sig och ”tro” på.

De politiska sekreterarna och talskrivarna i regeringskansliet har till uppgift inför problem att presentera ministrar, politiker och makthavare ett politiskt övertygande narrativ. Sant behöver det inte vara. PK-media och statsmedia vet sin roll och traskar patrullo avstående från verkligt kritisk granskning.

Kopplingen till de franska postmodernisterna är tesen att sanningen inte är absolut utan relativ. Den beror på. Den ena sanningen är lika god som den andra. Det ena narrativet är lika bra som det andra. Allt beror på. Narrativet uppstår/framstår som ett politiskt användbart alternativ till den faktuella sanningen. Myndigheterna i den djupa staten använder också narrativet som alternativ till fakta och sanning. Den snabbast växande gruppen medarbetare på myndigheterna är nämligen ”kommunikatörerna” vars primära uppgift är att presentera ett narrativ. Förr kunde man ringa en experttjänsteman på en myndighet eller kommun. Idag får man tala med en kommunikatör som presenterar ett av ledningen beslutat narrativ.

De intellektuellas roll är att granska, analysera och dissekera maktens narrativ. Men de sviker. De använder inte den makt de har i form av ordet och ordets makt till att ge oss medborgare alternativen och de verkliga bilderna. De stryker makten medhårs med ordet. De blir ”medvetenhetens fnask” och belöningarna, posterna och tjänsterna kommer. Från granskande journalister blir de välavlönade pressekreterare och kommunikatörer i företag och myndigheter.

Var finns de svenska intellektuella som har beläsenhet och bildning som Sven Stolpe, mod och klarsyn som August Strindberg eller intellektuell akademisk lödighet som Douglas Murray, Niall Ferguson, Jordan B. Peterson eller en grävande journalist som Seymore M Hersh för att nämna några?

I begynnelsen var ordet. Nu är det politiska narrativet.

Lennart Waara disputerade 1980 i ekonomisk historia på en avhandling om statligt företagande i marknadsekonomier. Undervisat vid Uppsala universitet. Arbetat som revisionsdirektör på Riksrevisionsverket. Organisationskonsult med uppdrag åt bland andra banker, företag samt finansdepartementet, utrikesdepartementet och åt Sida i Ryssland. Företagsledare i olika företag bland annat som VD och rektor för Beckmans School of Design och näringslivsdirektör i Örebro kommun. Blogg kring politik, samhälle och kultur: lennartwaara.com