Min ambition är inte att framställa mig själv som gudabenådad siare utan bara att gestalta politikerväldet, det välfärdsindustriella komplexet och dessas härolder i media som framtidsblinda. Under hösten 2015 exploderade invandringen till Sverige. Det var dags att fundera på framtiden. Framtiden är exempelvis idag och framåt. Vad var rimligt att förvänta sig om situationen idag och härefter?

Vad förutsåg etablissemanget? Fortsatt lugn, trygghet och god ordning skulle jag säga. (Med förvånade kommentarer som ”Vi har varit naiva” och ”Vi såg det inte komma” när verkligheten ryckt till och skapat ett nytt normaltillstånd.) Vilka framtidsbedömningar kunde en vanlig medborgare göra? Så här skrev jag själv för fyra och ett halvt år sedan:

Det talas om att svensk migrationspolitik gjort en tvärvändning. Visst, det sägs saker som aldrig hade kunnat sägas för ett halvår sedan, men har det hänt något i verkligheten? ID-kontroller? Hur lång tid tar det innan varenda migrant har ett förfalskat syriskt studentleg som han kan lura en dansk buss- eller taxichaufför med?

Den sannolika följden blir att den svenska mottagningsapparaten kraschar av trycket. Det kommer att saknas asylanläggningar och många migranter kommer oregistrerade att försvinna ut i den ljusa nordiska natten. Bråken på anläggningarna ökar, dels för att många migranter blir tokiga av att sitta och vänta och inte tar initiativ att göra något nyttigt, dels för att en antisvensk och fientlig kultur utvecklas på anläggningarna, inte minst för att svenska myndighetspersoner inte törs sätta gränser.

Sannolikt kommer polisen inte att räcka till för att upprätthålla ordningen, varken på boendena eller i samhället i övrigt. Visserligen pratas det om några tusen fler poliser, men hur snabbt kan de stampas fram ur marken? [Hittills har det blivit ytterligare 600 poliser varav en stor del administratörer; PE;s anmärkning.] Med lite politisk beslutsamhet och handlingskraft skulle en del av försvarsmaktens personal snabbt kunna vidareutbildas till beredskapspoliser – vilket Johan Westerholm föreslagit – varmed Sverige skulle få ytterligare kanske 7 – 8 000 ordningspersonal. Antalet poliser i yttre tjänst skulle därigenom fördubblas. Det finns emellertid, vad jag kan se, inga politiker med den behövliga tågan. Politikernas åtgärder är valhänta och trevande, kommer för sent och är mest munväder. Det är som om de inte riktigt ville göra det som de möjligen begriper behöver göras.

Det sannolika är därför att utvecklingen fortsätter i tangentens riktning. Socialtjänsten pajar och tand- och sjukvården dignar under trycket av nya, vårdbehövande och prioriterade patienter. Åtskilliga glesbygdskommuner får ny majoritetsbefolkning vilket ställer deras välfärdssystem inför oöverkomliga påfrestningar.

På många ställen upphör skolan i praktiken att fungera. Det är tråkigt för lärarna, som inte kan utöva sitt yrke, och det är tråkigt för skolbarnen, som inte får lära sig något, men därtill kommer en annan sannolik effekt, nämligen att de en gång så beslutsamma och stränga skolmyndigheterna tappar all auktoritet. Vad ska de göra? De kan sitta i Stockholm och fatta hur många skarpa beslut som helst, men de rår inte på verkligheten. I förlängningen leder det sannolikt till att driftiga, dugliga svenskar övergår till att strunta i myndigheterna. Till exempel startas det sannolikt fler friskolor som vägrar ta emot elever som inte talar svenska. Om kommuner inte beviljar skolpeng börjar de finansiera sig med avgifter och blir därigenom dubbelt skyddade mot migrantbarn. När myndigheterna inte längre kan göra sitt jobb slutar folk bry sig om dem och försöker lösa sina problem på egen hand så gott det går. [Det där har förstås inte hänt, men framtiden är inte slut än; PE:s anmärkning.]

Motsvarande gäller den allmänna ordningen. De tiotusentals oregistrerade migranter som inte får bidrag och inte hittar arbete måste försörja sig. Det är bara att räkna med att kriminaliteten ökar, särskilt som det inte finns poliser till mycket mer än gränskontroller. När vanliga skattebetalande förortssvenskar upptäcker att ungdomsligor genomför stöldturnéer i deras villakvarter och hotar våldta deras döttrar så kommer dovare toner att mullra i nationens sinnesstämning. Om ordningsmakten förlorar kontrollen inte bara över vissa avgränsade områden som idag, utan mer generellt i det allmänna Medelklassverige utvecklas nationen gradvis till en ”failed state”.

Hur mycket verkligheten än förändrar sig runt omkring oss verkar politikerna läsa ur samma manus som för fem år sedan. Lösningen på Sveriges problem är fortfarande fler poliser, fler sociala insatser, fler fritidsgårdar och fler uppmaningar om att vi ska göra saker ”tillsammans” (självklart med det nya kravet på att respektera den sociala distansen).