”Rasister” och okunniga populister verkar ha haft rätt när de hävdade att den omfattande immigrationen till Sverige skulle medföra en mängd allvarliga problem. Politiker, journalister, men också forskare och akademiker, har däremot hävdat att allt skulle gå bra. Åtminstone på sikt. Sverige hade allt att tjäna på öppenhet och invandring. En av de personer som satte sin akademiska heder i pant för att underblåsa immigrationshysterin 2015 var historieprofessorn Dick Harrison: Invandrarmotståndarna var okunniga och historielösa. Vilken trovärdighet har han idag?

Hur står det till idag, 2020, med svenska akademikers trovärdighet? Har vi någon tilltro till deras kunskap och omdöme?

Den 31 december 2014 publicerar Dick Harrison, historieprofessor i Lund, en artikel i Svenska Dagbladet där han förklarar att Sverige alltid har tjänat på immigration:

Invandringen har gett landet en demografisk, kulturell och ekonomisk nettovinst som svårligen kan överskattas. Inte vid ett enda tillfälle har immigrationen varit till långsiktig skada. Inte ens invandringen av tyska fogdar under senmedeltiden var negativ för den svenska bondebefolkningen.

Det känns nästan symboliskt att Harrison publicerar sin text på nyårsafton 2014. Trots att Sverige sedan flera år tillbaka har en historiskt sett unikt hög invandring av både flyktingar och arbetskraft anar Harrison antagligen inte vad som stundar under året som kommer. Han vet ännu inte att 2015 kommer bli ett all time high när det gäller investeringar i framtida nettovinster för Sverige och svenska folket. Tänk vilken nyårsafton det hade blivit. Om han hade vetat.

Det ska ju vara så bra med kunskap. Och det ska vara extra bra med akademisk kunskap eftersom den bygger på empiri och rationella analyser. Okunskap är däremot inte bra. Okunskap göder fördomar om allt som är nytt och främmande. Okunskapen finns hos populister och extremister. Sådana där som producerar fake news. Därför skriver också professor Harrison att det måste vara usla historiekunskaper som förklarar varför vissa partier säger nej till ytterligare invandring:

Så varför envisas Sverigedemokraterna med att betrakta invandring som ett bekymmer? Jag kan tänka mig tre svar: (1) Usla historiekunskaper. (2) En rasistisk vilja att ”bevara Sverige svenskt”. (3) En dumhet som grundar sig i kortsiktighet, i en tendens att inte tänka längre än näsan räcker och därför stirra sig blind på de kostnader som en human flyktingpolitik uppgår till i nuläget. Invandringsdebatten lider av att övriga partier har tillerkänt SD ett problemformuleringsprimat som öppnat dörren för historielöshet och kortsiktighet. Sverige skulle behöva en ny typ av problemformulering som utgår från att invandring som sådan är positiv, ett fenomen som bör bejakas, inte ett elände som måste hanteras. Invandringens långsiktiga följdverkningar bör lyftas fram och hyllas. Problemfokus bör landa på de konkreta punkter där problem uppstår, i första hand avseende integrationen i det svenska samhället, i synnerhet på arbetsmarknaden. Det borde inte vara svårt för övriga riksdagspartier att enas kring ett sådant ställningstagande – under förutsättning att viljan finns.

I de stora perspektiven kanske Harrison har rätt; vi har inte facit än. Om hundra år kanske svenska folket tackar gudarna för millennieskiftets omfattande invandring. Men finns det något idag, 2020, som tyder på att så ska bli fallet? Finns det något som tyder på att framtidens svenskar kommer att hylla Reinfeldt och Löfven för deras framsynta investeringar i humankapital och samhällelig hållbarhet? Och börjar det inte kännas alltmer märkligt att höra immigrationsförspråkare tala om ”integration”? Integration till vad? Till arbetslöshet, utarmade kommuner, systemhotande kriminalitet, islamism, hedersförtryck, rädsla och oro?

Ska vi ta historieprofessorn på orden är det alltså bara att fortsätta som förut. Så var det 2014 och så är det idag – ingen skillnad. Vi har att göra med generella sanningar som extraherats ur historien. Historien visar att det alltid blir vinst. Blev det vinst på 1600-talet blir det vinst idag. Fyll på med outbildade människor från Mellanöstern och Afrika! Nettovinsten kommer. Det är viktigt med historia.

Någon invänder kanske att Harrison inte kunde veta som komma skulle. Det kunde han kanske inte, men det spelar ingen roll. Problemet är att Harrison med sin artikel bidrar till att möjliggöra 2015. Hans artikel är ett fullgott exempel på det intellektuella haveri som drabbade den svenska samhällseliten och som var en förutsättning för att denna elit skulle låta 2015 hända.

Harrisons artikel är ingenting annat än en intellektuell katastrof. Professorn gör ett tankefel som jag själv i en artikel här på Det Goda Samhället har kallat ”det skolastiska felslutet”. Det består i att man i sin iver att vara vetenskaplig och allmängiltig i sitt vetande generaliserar för mycket och därmed undviker att ta en mängd specifika faktorer med i beräkningen som egentligen är helt avgörande för att förstå det fenomen man analyserar. Att bara tala om invandring per se blir naturligtvis helt meningslöst. Det spelar roll vilka människor som kommer till ett land. Det spelar roll vilket land de kommer till. Det spelar roll när de kommer. Och det spelar roll hur många det är som kommer.

Harrison ger ingen som helst kontextualisering av det fenomen (den samtida invandringen) har egentligen diskuterar. Därför hamnar han också helt fel. På ett mer allmänt plan saknar artikeln omdöme, balans, sans och förnuft och dessutom faktiskt intelligens. Hur kan han vara så begränsad i sitt tänkande att han inte förstår att det har en betydelse vilka människor som kommer och hur många de är? Det är möjligt att Harrison uttryckt sig mer balanserat i andra sammanhang eller att han har ändrat sin position. Men den artikel jag här refererar till illustrerar väl hur ett helt akademiskt etablissemang kan villa bort sig totalt i hysteri och idealism.