De flesta människor råkar då och då ut för problem och försöker då så snabbt som möjligt att lösa dem. Om gräset växer för högt kanske man klipper det. Om barnet har svårt med matten i skolan kanske man ber någon läsa extra med barnet. Eller så gör man det själv.

Det händer att folk väljer att inte lösa sina problem. Alkoholister är kända för att hellre leva med sitt spritbekymmer än att försöka göra sig av med det. Det obehag som hotet om nykterhet, kanske med åtföljande abstinenssymtom, väcker är större än de besvär som supandet kan medföra. Ett annat exempel på överlevande misslyckanden är gifta människor som ogillar varandra men inte förmår skilja sig av rädsla för att ensamheten vore så mycket värre än de ständiga grälen.

Så länge jag kan minnas – åtminstone sedan 2015 – har Sveriges problem med invandringen varit uppenbara för alla som besvärat sig med att titta. Inför denna tilltagande klarsyn har folk reagerat på ett av tre sätt. Ett antal medborgare har fräst att de själva hela tiden sett eländet komma och att det är glädjande att vi andra idioter äntligen fått upp ögonen. Kanske har dessa medborgare varit mer insiktsfulla än vi andra, kanske har de varit rasister som bara följt sina instinkter.

Den motsatta reaktionen har regelmässigt kommit från politikerväldet som kanske besvärat sig med att titta men insisterat på att förneka sina ögons vittnesbörd. Om våra ledares inställning inte hade varit en sådan landsfara skulle man kunna jämföra den med papegojförsäljarens hos Monty Python, en av alla tiders roligaste sketcher.

Inga försök att bortförklara projektets slutgiltiga debacle, det vill säga papegojans död, har varit för långsökta. En del av våra ledare har inte sett problemen komma, andra pekar på eftersatta områden och andra sociala omständigheter som anses urskulda misslyckandet, några skyller på strukturell rasism hos svenska folket, andra åter hävdar att lösningen är språkkrav för asylsökande. I Monty Python-sketchen blir upplösningen att papegojförsäljaren inte alls är en papegojförsäljare utan en transkvinna i skogshuggarkostym som sjunger käcka sånger tillsammans med en kör av kanadensiska ridande poliser. På liknande sätt visar det sig alltmer att våra ledare inte alls vill vara svenska folkets ledare utan i stället surrealistiska världsfrälsare från fantasins värld.

En tredje grupp människor befinner sig mellan dessa extremer. Dessa utgör den majoritet av svenska folket vars djupa stämningar avgör vad som händer i landet inklusive politiken. Dessa människor är rationella och väljer att inte oroa sig inte för problem som inte drabbar dem. Så länge de får mat på bordet och slipper höra skjutningar i sina egna kvarter tar de saken med tillkämpat jämnmod, framför allt som nationens ledare och deras hejdukar gör allt de kan för att förtala och brunsmeta den som finner skäl att ifrågasätta politikernas migrationsprojekt.

Sedan kallsupen år 2015 har det känts som om denna folkmajoritet gradvis öppnat ögonen och börjat rysa av förfäran. Det har märkts på att det kvartal efter kvartal blivit alltmer tillåtet i det civila samhället att tala klarspråk om situationen. Naturligtvis har denna tilltagande folkliga vakenhet inte haft någon motsvarighet i det officiella Sveriges diskurs. Politikerna har pratat på som vanligt och media, särskilt statsmedia, har sömngångaraktigt hållit fast vid sitt inövade manus.

Hur är det möjligt? har jag frågat mig själv och andra som orkat lyssna. Klyftan mellan den verklighet medborgarna ser och vad våra ledare och deras härolder tycks uppfatta verkar kunna blir hur vid som helst. Det är den svenska paradoxen. Jag vet inte hur många gånger jag sagt mig att nu har det gått för långt, nu måste till och med Sveriges Radio börja förhålla sig till sådant som vanliga människor har på näthinnan. Men det har aldrig hänt.

Fast nu har det hänt – kanske. När biträdande rikspolischefen Löfving (bilden), chef för före detta Rikskriminalen, utan protester från intervjuande journalist i Sveriges Radios lördagsintervju berättar om fyrtio kriminella klaner som polisen inte rår på eftersom den inte har ”samhällets fulla stöd”, där ”samhället” betyder politikerna som, enligt Löfving, ”åker jojo i sitt engagemang”.

Man vet inte om detta ska föranleda något uppvaknande från papegojförsäljarna. Vid alla tidigare tillfällen har de satsat ytterligare några miljarder av skattebetalarnas pengar på mer eller mindre utsiktslösa åtgärder och därefter återgått till sina intränade floskler. Ska den svenska paradoxen upplösas den här gången eller ska våra ledare fortsätta att ”åka jojo”?