PATRIK ENGELLAU: Några observationer kring ämnet nationalekonomi


Sedan demokratin infördes är det i teorin folket som bestämmer men i verkligheten är det folkets ombud som bestämmer. Bättre det än att sådana som Saddam Hussein och Stalin styr politiken men vi måste ändå vara uppmärksamma på risken att demokratin förvandlas till politikervälde (vilket jag bevisligen i decennier varnat för när det gäller Sverige så skyll inte på mig om du inte sett det komma).

Nationalekonomi – ett ämne som jag studerat i åtskilliga år utan att för den sakens skull begripa särskilt mycket – är en akademisk disciplin som fysik, biologi, litteraturvetenskap och genusteori. Innan politikerna efter demokratins införande fick grepp om nationen kallades ämnet ”politisk ekonomi” vilket jag tror berodde på att man för klarhetens skull ville framhålla att ekonomerna presenterade mer eller mindre partiska inlagor från olika samhälleliga intressen, till exempel arbetarklassen och borgarklassen. När politikerna tagit makten förvandlades ämnet från en samling partsinlagor till en disciplin med anspråk på objektiv sanning ungefär som hårda vetenskaper som fysiken och biologin. Därmed upphöjdes den politiska ekonomin till nationalekonomi. På engelska förvandlades ämnet ”political economy” till ”economics”.

Ett möjligen polemiskt sätt att beskriva denna förändring är att påstå att de begynnande nationella politikerväldena lyckades få sin egen partiska synvinkel att framstå som objektiv, vetenskaplig sanning och att de oftast statsfinansierade akademiker – de nya vetenskapsmännen nationalekonomerna – som engagerade sig i ämnet ställde in sig i ledet och hurrade för sina nya herrar.

Den förste internationellt erkände nationalekonomen som begripit sig på den nya ordningen var John Maynard Keynes som blev världsberömd för teorin att politikerna kan lösa samhälleliga problem som arbetslöshet genom att trycka pengar. Keynes teorier tillmätte politikerna gudomliga krafter så det är klart han fick ett entusiastiskt erkännande för sin klarsyn. (Jag vet att min tolkning kan anses kontroversiell men det ansågs även om Kopernikus läror.)

Gradvis har nationalekonomin – om vi bortser från enskilda framstående tänkare som avlägsnat sig från mittfåran och för detta kanske fått ämnets Nobelpris, Milton Friedman till exempel – kommit att i huvudsak handla om hur politikernas intäkter ska kunna maximeras. Frågan är inte om huruvida de enskilda nationalekonomerna är socialister eller borgerliga ty alla är inriktade på samma sak, nämligen hur politikerna ska få så mycket pengar som möjligt för att ”bygga ut välfärden”. (Det finns folk som tror att politikernas vill maximera bruttonationalprodukten men sådana ambitioner är, om de existerar, bara en indirekt metod att öka statens intäkter.)

Som exempel kan jag nämna den av borgerliga tänkare ibland framhållne nationalekonomen Arthur Laffer, pappa till den världsberömda Lafferkurvan (se bilden) som handlar om hur höga skatterna bör vara för att maximera statens intäkter. Om skattesatsen är noll eller hundra procent är statens intäkter, som kurvan visar, noll. Så någonstans där emellan ska skattesatsen ligga för att maximera statsintäkterna. Det borgerliga med Lafferkurvan är att den avser att illustrera tankegången att sänkt skatt åtminstone i teorin kan ge högre skatteintäkter.

Så tänker nationalekonomer. Den fråga de lydigt ställer sig är hur politikerväldets intäkter ska bli så stora som möjligt. Jag kom att tänka på det när jag läste en debattartikel i Dagens Nyheter den 25 augusti där ett antal LO-ekonomer diskuterade värnskattens effekter på människors vilja att arbeta och därmed på de offentliga intäkterna. Liberalerna och Centerpartiet driver enligt LO-ekonomerna ett slags Lafferanalys men ”det är hög tid att de släpper borgerliga fantasier om att lägre skatt för höginkomsttagare gynnar alla”.

Både borgerliga och socialistiska nationalekonomer vill ha skatter som maximerar statens intäkter. Det som skiljer dem åt är uppfattningen om hur hög den skatten är. LO-ekonomerna anser att den intäktsmaximerande högsta marginalskatten ligger vid 76 – 86 procent. Borgerliga nationalekonomer anser att den ligger lägre.

Det märkvärdiga är att alla nationalekonomer tycks ha samma mål, nämligen att maximera statens intäkter, ehuru de har olika uppfattningar om hur detta ska gå till.

Jag tycker det hade varit tilltalande om åtminstone några nationalekonomer haft som mål inte att maximera politikerväldets intäkter utan att värna om skattebetalarnas rätt att få behålla så mycket som möjligt av vad de hederligt tjänat ihop.

Patrik Engellau