I förrgår (6/9 2020) berättade Jan-Olof Sandgren här på Det Goda Samhället om en undersökning bland iranier som visar att antalet iranier som identifierar sig som muslimer har sjunkit drastiskt: ”Ny sensationell undersökning: Bara 40 procent av iranierna definierar sig som muslimer”.

Resultatet förvånar mig inte alls. Jag har en far från Iran. Jag har inte växt upp med honom, men mitt ursprung har ändå, alltsedan tonåren, gjort mig intresserad av Iran och iranier. Därför har jag läst en hel del och umgåtts mycket med iranier i Sverige. Jag har även besökt Iran.

Iranierna torde vara de mest sekulariserade muslimerna i Mellanöstern. Särskilt iranierna i diasporan är sekulära. Men inte bara sekulära, många är islamkritiska eller rentav fientliga till islam.

Även de starkt troende iranska muslimerna – till och med regimanhängarna – har en tro som är annorlunda än huvudfåran inom islamisk fundamentalism. Iransk islam är färgad av folktro, persisk poesi och mystisk spekulation, rester av zoroastrismen och shiitiska heresier.

I Nordisk familjebok, Uggleupplagan, kan man läsa den här roliga anteckningen:

”Till religionen äro perserna muhammedaner, ifriga schiiter (8,5 mill., blott 850,000 sunniter), hvarför de ock äro afsvurna fiender till alla sina grannar, turkar, araber, afganer etc., hvilka äro sunniter. Till det yttre äro de strängt troende, men många afvika i tysthet från den rätta tron.”

Iranier är noga med att poängtera att de inte är araber. Och de islamfientliga kan ibland avfärda islam som en ”arabisk religion”. Iranierna är ett indoeuropeiskt folk (Iran betyder ungefär ”ariernas land”) och delar alltså ursprung med de europeiska folken. Genom tiden har de så klart blivit uppblandade. Persiska är liksom sanskrit i Indien släkt med europeiska språk: ”pedar” betyder fader och ”dokhtar” dotter.

Indoeuropéernas urhem låg förmodligen på stäppen norr om Svarta havet och utvandringen, eller erövringstågen, ska ha börjat för ungefär 5000 år sedan. Man tror att två saker gjorde att det gick så lätt för indoeuropéerna att lägga under sig andra folk och länder: hästen och hjulet.

De första perserna kom någon gång på 800-talet f. Kr. till området Persis, idag kallat Fars, i sydvästra nuvarande Iran. Detta folk byggde sedan på 500-talet f.Kr. upp det första världsimperiet i mänsklighetens historia. Det är detta persiska imperium som är känt från berättelserna om krigen med grekerna och från Bibeln.

På grund av Irans långa historia, starka indoeuropeiska språk och folkets etniska tillhörighet har det inte kunnat assimileras i arabvärlden. Det gör också att islam bara har varit en del av iraniernas identitet. Det har alltid funnits en medvetenhet om att man som iranier är mer än så. Denna medvetenhet finns redan på medeltiden då Irans nationalskald Firdousi (936-1020), som var muslim, skrev sitt epos om de gamla iranska kungarna.

Iranier har också genom hela den islamiska tiden fortsatt att fira urgamla, hedniska högtider som shabe-jalda och noruz. Förislamiska namn är mycket vanliga i Iran. Iranier ger sina barn namn efter gamla kungar som Darius, Cyrus och Kambyses, och gudar och gudinnor som Mithra och Anahita.

Det här innebär att iranier kan lämna islam utan att bli identitetslösa. De kommer fortfarande att ha sitt språk, sin etniska tillhörighet, sina högtider som binder dem samman. De kommer helt enkelt fortfarande att vara iranier och vara delaktiga i den iranska kulturen.

För araber är det svårare att lämna islam då islam utgör en mycket större delen av identitet. Inte mycket av den förislamiska kulturen har överlevt i arabvärlden och en stor del av stoltheten av att vara arab är knutet till islam.

Den islamiska revolutionen i Iran 1979 har förmodligen påskyndat sekulariseringen av Iran då islam har blivit så starkt förknippat med regimen. Fler iranier hade en positiv syn på islam på shahens tid än idag.

En undersökning bland iranier i Sverige från juni 2018 visade att Sverigedemokraterna åtnjöt störst sympati. Det är inte förvånande då SD är ett islamkritiskt parti och denna fråga är viktig för svenskiranier.

BILD: Den persiska drottningen Atossa (550 – 475 f.Kr.). Hon var gift först med kung Kambyses II och sedan med kung Dareios I, och mor till Xerxes I.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)