PATRIK ENGELLAU: Analfabetismens eventuella återkomst och orsaker

Opinionsundersökningsföretaget Novus har med siffror bekräftat en uppfattning som de flesta vuxna svenskar redan hade, nämligen att svenska ungdomar ofta inte kan skriva och även i övrigt har svårigheter med språket:

Chefer och universitets- och högskolelärare delar en gemensam allvarlig bild: unga skriver för dåligt. Nära hälften av Sveriges chefer har valt bort unga arbetssökande (18–25 år) på grund av bristande skrivförmåga. Bland universitets- och högskolelärarna bedömer 46 procent av lärarna de unga studenternas skrivförmåga som dålig. Detta visar två undersökningar från Novus gjorda på uppdrag av UR. 

Själv kan jag uppleva ett nästan fysiskt obehag när jag tar del av en del ungdomars språkbehandling – såväl muntlig som skriftlig – och då menar jag inte alls bara ungdomar från utanförskapsområden. Antagligen är det inte bara språket som är dåligt. Språkproblemen utgör bara den lärdomsbrist som är lättast att upptäcka.

Troligen har jag delvis mig själv att skylla. Tillsammans med kommunens politiker införde jag nämligen skolpengssystemet i Sveriges första skolpengskommun som var Vaxholm. Därifrån spred sig upplägget till andra kommuner, först Nacka och sedan till alltfler andra.

Bakgrunden var att jag sedan lång tid varit fascinerad av Milton Friedmans idé om ”vouchers”, alltså pengsystem där välfärdskunderna kunde välja skola, dagis, sjukhus etc medan staten eller kommunen betalade enligt något uttänkt system. År 1991 blev detta möjligt inom skolan i Sverige ty under en socialdemokratisk regering hade riksdagen beslutat att kommuner om de ville fick betala skolpeng för elever som valde att studera vid fristående skolor. Detta följde med kommunaliseringen av skolan som många tycker var ett dumt beslut men jag tyckte var lysande just för att det öppnade möjligheterna att införa Milton Friedmans system.

Jag fick eld i baken och tillsatte en egen utredning – i serien Medborgarnas Offentliga Utredningar – med sex sakkunniga experter för att detaljplanera vad en kommun behövde göra för att installera det nya systemet. Det krävdes mycket pyssliga förberedelser, till exempel att planera hur skolpengen skulle fastställas. Skriften publicerades så småningom under titeln MOU 1991:4 Skolpeng hösten 92 – en handlingsplan för kommunerna. När allt var klart kontaktade jag en del kommuner för att efterhöra intresset. Vaxholm nappade.

Under resonemangen kring utredningen hade vi kommit fram till att det fanns ett möjligt systemfel kring skolpengen, nämligen att ägare till friskolor kunde ha starka incitament att sätta för höga betyg som ett konkurrensmedel. De kunde spara pengar på att ha för få lärare så att eleverna inte lärde sig så mycket och kompensera detta med betygsinflation och samtidigt göra goda vinster. Därför, sa vi, var det angeläget att ha extern kontroll av skolornas betygssättning. Detta var svårt för en liten enskild kommun att åstadkomma så vi skrev i utredningen att staten borde ombesörja saken.

På tjugoåtta år har staten inte gjort någonting för att förebygga detta problem. Det hade inte varit svårt att inrätta ett allmänt betygskontrollsystem. International Baccalaureate är ett skolsystem med 2 700 skolor i 147 länder som lyckas med detta. Uppenbarligen kan det fungera. Men ingen regering i Sverige har lyckats ta tag i problemet. I stället har elever lärt sig för lite.

Jag vill inte påstå att alla friskolor fuskar på det sättet även om incitamenten är lika för alla. Men det är troligt att många gör det och att sjukan även sprider sig till de kommunala skolorna. Utan seriös kontroll av elevernas kunskaper saknar eleverna incitament att utsätta sig för studiernas plågor. (På universiteten är det ett snäpp värre ty där får det enskilda lärosätet betalt efter utdelade studiepoäng vilket ger incitament att godkänna även studenter med mycket skral kompetens.)

Man hade kunnat tro att friskolorna själva hade kunnat inrätta ett externt betygskontrollsystem som ett led i branschens självsanering. Jag har försökt påverka branschen att göra detta men till ingen nytta. Antagligen känner branschen inget behov av självsanering eftersom den i alla fall klarar sig så bra i konkurrensen med de kommunala skolorna.

Patrik Engellau