Det finns inte mycket som gör mig så rasande som när myndighetspersoner och politiker låter påskina att den naivitet som präglar Sverige i dess attityd mot mörka krafter skulle vara något slags kollektiv egenskap hos alla svenskar. Nu senast var det biträdande rikspolischefen Mats Löfving som konstaterade att ”vi i Sverige” varit naiva i vårt förhållande till invandrade klaner.

”Vi i Sverige”? Vilket trams. Vi är många som sett vad som händer, som varnat för framtiden och som på alla sätt försökt få politiker och myndigheter att se verkligheten som den är, bortom den skyddade sfär där de själva lever och verkar. Men det är ingen politiker som har brytt sig.

Varför de inte har brytt sig är en fråga man kan fundera länge över. Svaren kan vara många. Det kan handla om inkompetens och okunskap, om lättja och bekvämlighet. Men det kan också handla om att man från politikerhåll stört sig på att folk tagit sig friheten att starta bloggar och egna nättidningar som kritiserar den förda politiken och att man därför bestämt sig för att till varje pris försöka fostra allmänheten att tänka ”rätt”.

Kalla mig gärna cynisk, men jag skulle nog satsa på det sistnämnda. Vi har en politikeradel som reducerat skattebetalarna till en kassako som ska hållas kort och helst hålla käft om de har ”fel” åsikter. När den tidigare kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke, MP, utan minsta tvekan hävde ur sig ”Tänka fritt är stort, tänka rätt är större” tror jag att hon gav uttryck för en inställning som präglar hela regeringskansliet, och även större delen av (den så kallade) oppositionen. Politikerna ser sig som upphöjda uppfostrare och har glömt att de endast sitter på sina positioner för att skattebetalarna gett dem ett uppdrag och betalar deras lön.

Till helt nyligen var det, enligt politikerna, ”rätt” att förespråka öppna gränser och förneka all koppling mellan invandring och kriminalitet, oavsett hur mycket fakta och statistik som kunde påvisas. Eftersom allt fler, i synnerhet sen flyktingvågen 2015, börjat tänka ”fel” utifrån regimens perspektiv har man framhärdat med den förda politiken, för att visa vem som bestämmer. Ju fler som reagerar mot invandringen, desto viktigare att vidmakthålla att den är superbra på alla sätt, liksom.

Konsekvenserna av denna ansvarslösa och självrättfärdiga politik har förstås blivit förödande. Så illa att inte ens politikeradeln kan förneka situationen längre. Men någon självrannsakan är det inte tal om. Istället låtsas de som om de ingenting visste och ingenting förstod. Och polisen tycks ha ungefär samma inställning. Så länge det mest var de så kallade alternativmedierna som skrev om kopplingen mellan invandring och kriminalitet höll man tyst om sanningen. Men nu, när även de större medierna börjat uppmärksamma det de alternativa medierna skrivit om i åratal går det bra att ta till orda. Ungefär som om 40 kriminella klaner bara materialiserats i Sverige från en dag till en annan.

”Det är långt ifrån alla människor som vill bli en del av det svenska samhället. Just nu har vi minst 40 släktbaserade kriminella nätverket i Sverige, så kallade klaner. De har kommit till Sverige, påstår jag, enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet. De arbetar med att skapa makt, de har stor våldskapacitet och de vill tjäna pengar. Hela familjen, hela släkten, hela klanen uppfostrar sina barn så att de ska kunna ta över klanen. De här barnen har ingen ambition av att bli en del av samhället utan de har en ambition redan från födseln av att ta över i kriminalitet”, sa Mats Löfving i intervjun och drog sedan till med:

”Där är vi i Sverige ganska naiva.”

Det är tänkbart – kanske rentav sannolikt – att det egentligen är politikerna och sin egen myndighet han talar om. Men då borde han säga det rakt ut. Att kategorisera hela Sverige som ett enda blåögt kollektiv är en direkt förolämpning mot alla de människor som förgäves försökt få regimen att sköta sitt uppdrag för medborgarnas bästa. För Sverige är inte naivt. Sverige är vanskött av regimen.