Under andra halvan av 1980-talet gick jag på college i Portland, Oregon, USA, en stad som idag helt verkar ha tappat fotfästet i verkligheten. Så var det inte då. Kalla kriget var fortfarande igång, och Ronald Reagan var president. På lektioner i internationella relationer byggdes min världsbild upp i dynamiken mellan Hans Morgenthaus realism och en idealism där organisationer såsom FN styr samarbetet på internationell nivå.

I min klass i internationell politik hade vi en mindre grupp utbytesstudenter från Afrika. Oavsett tema var de alltid först ut med att klaga och klandra andra studenter för deras feltolkningar av situationen, klena argumentation och meningslösa förslag till insatser i tredje världen. En dag tog tålamodet slut för vår amerikanska professor. Sluta bete er som bilpassagerare, sa han skarpt. Han förklarade vidare att sitta tillbakalutad i baksätet och kritisera andras färdriktning och körstil är enkelt. Att förstöra något går snabbt men att bygga något nytt tar både tid och resurser. Speciellt om man inte har klart för sig vad man vill bygga. För att diskussionen skall vara givande måste ni komma med egna förslag och idéer om hur saker och ting kan förbättras. Det blev omedelbart tyst i baksätet.

Spola framåt i tiden till 2020 och i hela västvärlden är det ett farligt oljud i baksätet. Det klagas och protesteras. Oliktänkande jagas i social media med en pöbels iver. Tyvärr verkar det som även chauffören (politikerväldet) och kartläsaren (public service) hängt på klagomobben, vilket gör att bilen nu helt tappat färdriktning och hastighet. Min gamla professors krav på faktabaserade argument och jämförande tänkande ter sig långt borta i en debatt som i sig sakta håller på att kvävas under en våt PK-filt.

Att gala, klaga och kritisera i så få ord som möjligt i Twitter-djungeln är det nya normala. Alla kan vara med oavsett talang eller förmåga. Det är OK. Det kallas yttrandefrihet. Men Twitter är inte vår tids Speakers’ Corner i Hyde Park. Nej, i ton och innehåll påminner de känslofulla Twitter-utbrotten mer om väggklotter. I en tid där individens känslor för dagen alltid trumfar tusen år av kunskap, där självförakt blivit en dygd och narcissism individens moraliska ledstjärna, där blir oljudet i baksätet snabbt olidligt.

Västvärlden av idag verkar helt styrt av hjärtat, medan hjärnan har pensionerats. När hjärtat får fria tyglar ser vi världen som den bör vara (idealism) och inte som den är (realism). Det är hjärnans jobb. När hjärtat får bestämma är ingenting omöjligt. Vi är alla goda. Denna utopiska världsbild och livsåskådning som hjärtat målar upp är dock helt utan förankring i verkligheten. Det är igen bra utgångspunkt för att åstadkomma en reell förändringsprocess i samhället. Det vet hjärnan. Hjärnan vet att i verkligheten finns det begränsade resurser, maktstrukturer och existerande sociala, ekonomiska, politiska system som alla vill vara med och forma framtiden. Det är en lång och komplicerad process, vilken i botten kräver en demokratisk förankring bland medborgare med olika världsbilder, förmågor och mål, för att förverkligas. Hjärtat inser att detta är jobbigt. Hjärtat och dess lakejer gör därför allt de kan för att sätta hjärnan ur spel.

Men varför är hjärtats hantlangare så upprörda över i dessa tider? Som svenskar är vi födda med en av världens största silverskedar i munnen. Skedens storlek beror på var i västvärlden man befinner sig. I Sverige har vi täckt hela Maslows behovspyramid flera gånger om. När det klagas som allra värst i västvärlden får man känslan av att vi nu bor någonstans i tredje världen eller kört fast i medeltiden. Det beror främst på att public service och andra media på vänsterkanten varje dag doppar oss i en häxblandning av relativism, negativism och fatalism, i hopp om att vi skall förkasta allt vi är och äger. Det låter som mina afrikanska klasskamrater. Det är nu högljutt som en hönsgård i baksätet. Hjärtat skriker hysteriskt att allt är dåligt och hemskt. Hjärnan undrar dock lugnt, i jämförelse med vad och vem är livet i västvärlden så hemskt?

Hjärtats vasaller är upprörda över klimatet och miljön. Visst är det sant att vårt förhållande till klimatet och miljön är dåligt om vi jämför med en utopi där mänskligheten i likhet med Roussaus naturliga människa lever i någon slags balans med naturen. Men i verkligheten har västvärlden kommit längst med att förbättra både miljö och klimat. Det förstår man snabbt om man jämföra med till exempel Indien där vattendrag fortfarande fungerar som avloppsstationer (se filmen Slumdog Millionaire) eller Kina där man inte ser solen på flera månader på grund av utsläppen från hundratals kolkraftverk och miljontals bilar.

Enligt hjärtats pöbel är kapitalismen också dålig om man jämför med ett utopiskt ekonomiskt system där varje individ endast konsumerar den mängd resurser hon behöver för att överleva. Denna utopi bygger också på antagandet att vi har tillgång till oändliga resurser. Men i verkligheten har kapitalism visat sig vara det ekonomiska system som lyft fler människor ur fattigdom än något annat system i mänsklighetens historia. Se på Kinas välståndshöjningar sedan Deng Xiaoping vände ryggen mot planekonomins oslagbara förmåga att framkalla fattigdom och svält. Kapitalismens interna utveckling i västvärlden under de senaste hundra åren visar på konstant förbättring av medborgarnas levnadsvillkor, speciellt inom arbetarklassen som nu utgör ryggraden av den skattebetalande medelklassen.

Hjärtats hantlangare kräver en politisk revolution, för dem är demokratin i västvärlden dålig i jämförelse med ett utopiskt politiskt system där alla makt utgår från folket som hela tiden agerar rationellt och tar välinformerade beslut i konsensus. Visst har Winston Churchill rätt när han påpekar att demokrati är den värsta regeringsformen, förutom alla andra. I jämförelse med Vitryssland eller Saudiarabien känns dock det demokratiska systemet i västvärlden, med alla sina garanterade medborgliga friheter och rättigheter, rätt pålitligt. Och historiskt sett har medborgare i västvärlden idag det betydligt bättre politiskt än under monarkierna på 1700-talet.

Det är viktigt att jämföra.

Vad vill passagerna i baksätet egentligen? Grupperingar som Extinction Rebellion, BLM och Antifa som idag tar upp stora delar av mediautrymmet och där driver sina olika versioner av identitetspolitik och PK-kultur, vad vill de? Om dessa grupperingar verkligen tycker att vi i västvärlden inte åstadkommit något för mänskligheten som är värt att förmedla vidare till nästa generation utan i stället vill ha en fullblodsrevolution där allt bränns till grunden och rådande sociala, politiska, ekonomiska och moraliska system krossas, varför säger de inte det rakt ut. Vad är planen? Var är det politiska programmet?

Enkelt. De har ingen plan, än mindre ett politiskt program för medborgare att ta del av och ta ställning till. Att plan och program saknas är avsiktligt. De vet att majoritet av medborgarna i en fungerande demokrati i västvärlden aldrig skulle rösta på dem och deras utopier. Demokratin är ett hinder på vägen till deras hemmagjorda utopi. Därför förespråkar alla dessa grupperingar icke-demokratiska beslutsprocesser och åtgärder, samtidigt som de trakasserar medborgarna i hopp om att kuva dem.

På sätt och vis kan man säga att denna destruktiva taktik fungerade i västvärlden fram till och med Trumps valseger 2016. Trumps kampanj om att rensa träsket kastade inte bara sten i dessa grupperingars maskineri, han blev snabbt deras existentiella hot nummer ett. Efter fyra år av Trump håller grupperingarna i baksätet på att helt tappa rösten. Trots deras rop och hot uteblir revolutionen i västvärlden. Desperationen sprider sig när medborgare i stad efter stad i USA istället vänder dem ryggen när de upplever okontrollerad plundring av privat egendom, upplopp och förstörelse, påhejade av grupperingar på vänsterkanten och tyst tolererat av det demokratiska partiet.

Gemene man i USA vill ha lag och ordning och tyst i baksätet. Utan trygghet kan den amerikanska drömmen aldrig bli verklighet. Det vet medborgarna. Det förstår Trump. Därför vinner han presidentvalet i november och förmodligen i en jordskredsseger. Som ordspråket säger, när USA nyser blir världen förkyld. Förhoppningsvis blir Trumps seger i höst startskottet till en större existentiell revision i västvärlden, framförallt i västra Europa där PK-ismen nått längst, och innefattar en återgång till de sociala, politiska och ekonomiska grundpelare och basvärderingar som skapade den framgångsrika västvärld som vi uppskattar varje dag. Med andra ord, släpp hjärnan tillbaka in i debatten och låt hjärnan och hjärtat tillsammans verka för en bättre framtid.

För de högljudda i baksätet har jag två rekommendationer. Ett, res ut i världen och få lite perspektiv, utmana er själva genom att få något gjort i en kultur där människor inte tycker exakt som du. Väl där gör något meningsfullt, som att driva företag eller hjälp andra människor i svåra situationer. Välj själv. Två, plocka upp en bok av Anders Fogelström och lär er lite om hur Sverige faktiskt såg ut för 100 år sedan, så att ni bättre kan uppskatta varför kylskåpet är relativt fullpackat i Sverige idag. Att jämföra är viktigt annars blir det som i det gamla ryska ordspråket: ”Tala om det förflutna och du kommer att förlora ena ögat, glöm det förflutna och du kommer att förlora båda ögonen”.

Jakob Modéer, statsvetare utbildad i USA med Masters i Biståndsmanagement och hemmahörande på Balkan sedan 1993. Skriver om Balkan och Västvärlden på egen blogg (jakobmodeer.com). Tror att vissa värderingar är bättre än andra om man vill skapa ett samhälle som prioriterar alla medborgares välmående.