I augusti sköts en 12-årig flicka till döds när hon promenerade med sin hund i Botkyrka. I Göteborg satte nyligen ett kriminellt nätverk upp vägspärrar för att kontrollera fordon. På kyrkogårdarna skärps bevakningen efter att två tonårspojkar kidnappades, torterades och våldtogs i timmar på en kyrkogård i Solna.

Nu ger statsministern sin syn på det eskalerande våldet i samhället – och kallar de yrkeskriminella för ”smågangstrar”. Det är ingenting annat än stor, förbannad skam.

De svenska medborgarna har i åratal oroats över utvecklingen i samhället, och de ökande fallen av våldtäkter, rån, misshandel och mord. Det går inte en dag utan att vi får läsa i tidningarna om hur de yrkeskriminella, och andra kriminella element – många av dem klanbaserade – tar över alltmer av det offentliga rummet medan polis och myndigheter svarar med lågaffektivt bemötande och dialog. Och statsministern – den person som har det yttersta ansvaret för att Sverige fungerar som skattebetalarna har rätt att förvänta sig – bagatelliserar kriminaliteten på ett fullkomligt skamlöst sätt.

Sin vana trogen lägger han också ansvaret på samhället, hellre än på de kriminella. Kriminaliteten är ”en uppgift för hela samhället”. Det är ”civilsamhället” som ska ta det ansvar han själv och hans politikerkollegor i regering och riksdag så länge har duckat för.

Han fortsätter också att blunda för invandringens påverkan på den grova våldsbrottsligheten, trots att det finns statistik som visar att människor med utländsk bakgrund är klart överrepresenterade i brottssammanhang, och trots att klankriminaliteten är något som hela Europa har bekräftade problem med.

Men inte här. I Löfvens Sverige handlar det främst om ”klass”. Vårt samhälle är för delat, menar han, ”det är för stora skillnader i villkor”. Socioekonomiska omständigheter, med andra ord, som om en enda av de där yrkeskriminella våldsbrottslingarna som statsministern väljer att kalla ”smågangstrar” någonsin skulle byta kriminaliteten mot ett vanligt hederligt jobb. De får ju inte ens kännbara straff för det de gör.

Det är inte bara våldsbrottsligheten som kan kopplas till invandringen. De kriminella ligorna finns idag i trygghetssystemen och vi hittar dem i LSS-bolag, där de skinnar skattebetalarna med myndigheternas tysta medgivande, i bidragsslukande integrationsprojekt, och de kan till och med uppbära bidrag i Sverige trots att de har höga positioner i utländska regeringar.

Det här har pågått i åratal men vad har Stefan Löfvens regering gjort? Inte ett dugg. Istället för att lyssna till de oroliga röster som blivit allt fler har de försökt att tysta rösterna till varje pris. De som på ett tidigt stadium förutspådde den här utvecklingen har kategoriskt avfärdats som högerextremister, rasister och fascister.

Politikerna har till och med stöpt om svenska språket, för att försöka dölja hur de misslyckats, och fortsätter misslyckas, med sitt uppdrag. Det pratas om ”stök” när kriminella nätverk tar över gatorna och upprättar vägspärrar och om ”smågangstrar” när alla (inklusive politikerna själva) vet att det handlar om tungt kriminella mördare och våldsbrottslingar. Kopplingen mellan kriminalitet och invandring förnekas ihärdigt och intensivt, till gagn enbart för de yrkeskriminella själva. Det är så ruttet att man kan bli deprimerad för mindre.

Det finns mycket att säga om Stefan Löfvens tid om statsminister. Inkompetens är ett ord som dyker upp, arrogans ett annat. Illvilja? Ja, möjligen. Det skulle faktiskt inte vara så långsökt att ett krympande socialdemokratiskt parti vill straffa medborgarna som sviker, genom att föra en genuint medborgarfientlig politik. Men man kan också sammanfatta den med ett enda ord: svek. För Stefan Löfvens, och hans regerings, svek mot de svenska medborgarna är gigantiskt.

Det faktum att det svenska samhällets förfall började innan Löfven tog över styret är ingen ursäkt för det katastrofala ledarskap han representerar. Löfven hade kunnat välja att styra in Sverige på en god, fruktbar väg, och lämnat sin företrädare Fredrik Reinfeldts destruktiva bana. Istället har han, med en dåres envishet, valt att blunda för verkligheten i syfte att skapa en falsk Sverigebild för att själv framstå som den landsfader han inte är och aldrig kan bli. Det sveket är oförlåtligt.