Alla vet att barn till högutbildade och välavlönade föräldrar med kulturella intressen och ett i allmänhet berikande liv klarar sig bättre i skolan och på arbetsmarknaden än barn med illiterata och arbetslösa föräldrar som lever i socialt utsatta områden där det säljs knark på gatorna. Så är det troligen i alla länder. I många länder, till exempel Sverige, anses detta sociala mönster oacceptabelt och blir därför föremål för politiska åtgärder i syfte att utjämna förutsättningarna för de två barngrupperna. I statliga utredningar kallas detta ibland för välfärdsstatens ”kompensatoriska uppdrag”.

Det kompensatoriska uppdraget utförs av välfärdsstaten med hjälp av en verktygslåda med specialinstrument såsom förstärkta budgetar för skolor i utsatta områden, lärarassistenter, särskilda sociala insatser för barn med sämre uppväxtvillkor, lågaffektivt bemötande för att lugna skolbarn som bär med sig hemmets konflikter till klassrummet och så vidare.

Sverige har bedrivit det kompensatoriska uppdraget med alltmer förfinade och kostnadskrävande metoder i nästan ett sekel. Den stora frågan som vi aldrig ställer oss är om denna metod för samhällsförbättring fungerar. Med tilltagande övertygelse är mitt svar nej.

Då kanske du anför det tänkvärda motargumentet att det kompensatoriska uppdraget visst funkat om man tänker på alla uppåtgående klassresor som inträffat när arbetarklassens barn fått gratis utbildning och därmed kunnat bli läkare och advokater. Detta faktum kan jag förstås inte förneka men jag tror att förklaringen inte så mycket är socialpolitiken som mentaliteten hos de berörda människorna. De var helt enkelt besatta av de traditionella småborgerliga eller gråsossiga eller gammalsvenska dygderna, de kände ansvar för sin egen förkovran, de var ambitiösa, flitiga, ofta lydiga, samarbetsvilliga, de höll avtal och kom i tid. När staten bjöd på gratis utbildning tog de tacksamt emot möjligheterna och gjorde i allmänhet storverk av dem. Poängen är att den verkande kraften var dygderna, inte de kompensatoriska insatserna. Om dygderna inte funnits skulle det kompensatoriska uppdraget ha misslyckats vilket vi kan iaktta idag när de traditionella svenska dygderna inte är lika allmänt utbredda. Om folk inte tänker rätt är välfärdsstaten maktlös. Då gör välfärdsstatens ansträngningar ingen nytta utan kostar bara pengar (och ger försörjning till en väldig massa människor som bemannar välfärdsapparaten).

Varifrån kom då denna dygdementalitet? Så här skriver den skotske sjuttonhundratalsprästen och ekonomen Adam Smith (bilden), författaren till The Wealth of Nations, den första riktiga beskrivningen av marknadsekonomins eller kapitalismens funktionssätt, i sitt tidigare verk The Theory of Moral Sentiments:

De som vuxit upp i goda sällskap, som vant sig att inte se något annat än rättvisa, blygsamhet, mänsklighet och god ordning hos dem som de uppskattat och levt tillsammans med, förfäras över allt som inte stämmer överens med de regler som dessa dygder föreskriver.

Han menar att de fina dygderna går i arv. Ett samhälle med sådana människor får sådana barn. Jag påstår med grund i egna erfarenheter och i vad jag hört och läst att praktiskt taget alla svenskar förut var sådana. Jag menar att det var därför Sverige blev ett av världens rikaste länder och en internationell förebild.

Den stora fråga som vi inte diskuterar är hur det kunde bli så. Har Sveriges folk varit sådant sedan begynnelsen eller utvecklade vi dessa dygdemönster under historien? Hur gick det till när denna mentalitet slog rot i det svenska folket?

Det var inte självklart att detta skulle ske. Det existerar även mindre utvecklingsfrämjande mentala mönster som enligt Adam Smith också går i arv:

De som i motsats härtill har haft oturen att växa upp med våld, tygellöshet, falskhet och orättvisa förlorar – om inte varje insikt om det olämpliga med sådant beteende – i varje fall all förståelse för dess fruktansvärda konsekvenser och av det straff och hämnd som det förtjänar. De har vant sig vid sådant sedan barndomen, vanan har bekantat dem med det och gjort dem benägna att betrakta detta som världens sanna tillstånd.

I Sverige samexisterar båda dessa mentaliteter eller kulturer. Vad välfärdsstaten försöker göra med sitt kompensatoriska uppdrag är att förvandla människor som vuxit upp i den onda mentaliteten till sådana som vuxit upp i den goda. Jag tror alltså inte att det är möjligt. Välfärdsstatens verktyg kan inte skapa nya mentaliteter. Den enda möjligheten är att folk ändrar sitt tänkande och sitt beteende på egen hand. Men hur det ska gå till vet vi inte. Vi funderar inte ens på hur vårt eget land och folk en gång anammade de värderingar som skapade vår lyckosamma utveckling.