Titta på krafterna F1 och F2 i bilden. De drar åt nästan samma håll och förstärker därför varandra fast resultatet blir en kompromiss. Så är det med de två huvudsakliga ideologier som påverkar vårt samhälle, det vill säga PK-ismen och socialismen. Den ena representeras av kraften F1 och de andra av kraften F2. Själv skulle jag hävda ungefär att PK-ismen är kraften F1 och socialismen är kraften F2. PK-ismen är starkare. Samhällsdebatten handlar – eller borde handla – om hur dessa krafter egentligen ser ut, vartåt de verkligen drar och hur starkt inflytande vardera utövar.

Du kanske invänder att sådana frågor är intellektuellt finlir som inte spelar någon roll eftersom allt går åt helvete i alla fall. En sådan inställning kan ha fog för sig men jag håller inte med. Ta till exempel det socialdemokratiska partiet som fortfarande är dominerande i Sverige även om dominansen numera inte beror så mycket på dess ”hard power”, det vill säga dess röstkraft, utan på dess ”soft power”, vilket betyder dess inflytande över tanketrenderna i allmänhet i landet.

Här blir resonemanget plötsligt mycket komplicerat ty i socialdemokraternas fall finns ytterligare en kraft som man skulle kunna döpa till F3 och som faktiskt drar åt andra hållet, alltså mot sydväst, således i motsatt riktning mot den röda pilen. Den kraften representeras av gråsossen, den småborgerliga medelklassare som ogillar PK-flummet och i hemlighet röstar på sverigedemokraterna utan att vara säker på att just det partiet håller i längden och hellre skulle önska att socialdemokratin glömde bort både socialismen och PK-ismen och blev ett allmänt parti för förnuftigt folk som vill jobba och göra rätt för sig och hjälpa dem som oförtjänt råkat illa ut.

Dessa tre krafter är idag vad som finns i Sverige. En del påstår att det finns en fjärde kraft, nämligen en högerextremism som är en alldeles egen art som pekar åt något annat håll. Själv har jag svårt att se den där högerextremismen. Visst, bevisligen har något hundratal nynazister taktfast demonstrerat på gatorna i vissa städer, men det betyder inte att någon sådan rörelse faktiskt är en levande kraft i Sverige. De politiska riktningar vi har att räkna med är socialismen, PK-ismen och den gråsossiga småborgarattityden samt kombinationer av dessa. Sådant är, vad jag kan förstå, vårt land.

Om det hade funnits någon överensstämmelse mellan politiken och verkligheten skulle vi därför ha haft tre dominerande partier i Sverige: ett PK-istiskt parti, ett socialistiskt parti och ett småborgerligt medelklassparti. Vårt lands politiska liv borde gravitera i den riktningen. Det finns tillräckligt med småborgerlighet i tänkandet hos moderaterna, kristdemokraterna och sverigedemokraterna för att dessa tillsammans skulle kunna bilda om inte ett parti så en partiallians med stora möjligheter att inom kort ta regeringsmakten. Att detta inte skett beror troligen på att moderaterna har egna PK-istiska villfarelser i närminnet samt på att moderater är så väluppfostrade att de är livrädda att göra sociala felsteg såsom att säga något som kan väcka anstöt hos någon person i sällskapet.

Miljöpartiet och vänsterpartiet är redan ett amalgam av PK-ism och socialism. Vad liberalerna och centerpartiet har för funktion har jag inte lyckats räkna ut. Jag tror att de finns för att de alltid har funnits eftersom bönder och liberaler tidigare hade stor betydelse, bönderna för att de födde befolkningen och liberalerna för att de representerade skollärarna, professorerna och de ledande tänkarna i nationen.

Men det blir ingen förändring förrän socialdemokraterna väljer väg vilket de antagligen inte kommer att göra eftersom partiet då skulle spricka sönder i sina tre beståndsdelar eller någon kombination av dessa. Därför håller de krampaktigt fast vid status quo. Därför får ingenting ändras, varken inom socialdemokratin eller utanför ty resten av Sverige befinner sig fortfarande under starkt inflytande av socialdemokraternas soft power. Att ingenting egentligen kan ske annat än att politikerna trycker pengar för att dela ut mer bidrag tror jag illustreras av Omstartskommissionens rapport där ett dussintal begåvade människor med olika uppfattningar säger vad de alltid har sagt utan att det tidigare fått något resultat. Sverige är så fjättrat av sina intressen att vi saknar handlingsutrymme.