Svensk kristenhet har fastnat i en återvändsgränd när det gäller förhållandet till invandring och islam. Man tillåter sig inte att sätta gränser mot det icke-kristna och framhåller vikten av öppenhet och tilltro. Men kristendomen är mer sammansatt än så. I Nya testamentet berättas det hur satan uppmanar Jesus att kasta sig utför ett stup för att låta sig räddas av Guds änglar men hur Jesus avböjer denna frestelse med motiveringen att en människa inte ska sätta sin Gud på prov. Den absoluta tilltron är alltså en frestelse. Den innefattar en orimlig förväntan på Guds beredskap att ställa allt till rätta. Även för den troende är det försiktighet och ansvar som gäller.

Ska det finnas gränser för kristen tillit och öppenhet? Får kristna människor sätta gränser för andra, för det icke-kristnas närvaro i ett kristet land? Med andra ord: Kan en god kristen säga att det får räcka med muslimsk invandring till Sverige? Kan en god kristen tänka att vi har ett ansvar att se till att Sverige även framledes präglas av den kristna tron?

Vår svenska samtida kristenhet har mycket svårt att hantera gränsdragningar mot det icke-kristna. Du ska älska din nästa såsom dig själv, säger Jesus. Kristendomen ska segra genom godhet och mildhet, inte genom att säga nej. Att praktisera öppenhet och tolerans är att förverkliga Guds rike på jorden.

Men är det så enkelt? Är kristendomen så endimensionell? Öppenhet och förtröstan! Kärlek och tolerans! Knappast.

Det finns en nyckelscen i berättelserna om Jesu liv som våra samtida kristna sällan talar om. Efter att ha döpts av Johannes förs Jesus ut i öknen för att frestas av satan. Han ska fasta i fyrtio dagar, men sedan ska han också sättas på prov. Duger han? Är ha värdig sitt uppdrag? Kan han hantera sin upphöjdhet?

Evangelisten Matteus berättar:

Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: ”Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Jesus svarade: ”Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.” Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: ”Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.” Jesus sade till honom: ”Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.” Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: ”Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Då sade Jesus till honom: ”Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom. (Matteus 4:1-11, Bibeln 2000)

Jesus sätts alltså på prov genom att utsättas för tre frestelser. En av dem handlar om att vända sig bort från Gud: Jesus ska få världens alla rikedomar om han tillber den onde. Men de två andra tycks intressant nog handla om att ge efter för Guds egen påstådda allsmäktighet. För varför skulle inte Guds son kunna förvandla stenar till bröd? Och varför skulle inte Guds eget lamm kunna kasta sig utför ett stup när han vet att Gud alltid ser till hans bästa? Dessa båda frestelser framstår som erbjudanden om två genvägar genom livet. Kan vi förvandla stenar till bröd behöver vi aldrig hungra.

Kan vi kasta oss utför ett stup utan att göra oss illa behöver vi aldrig ta hand om oss själva. Men så enkelt ska det alltså inte vara. Så bekvämt ska det inte vara. Tron på Gud är inte en genväg. Den besparar oss inte mödan att vara människor.

När Jesus avstår från att att kasta sig ut från tempelmuren gör han det med motiveringen att vi inte ska sätta Herren vår Gud på prov. Vår tro på Gud ska alltså inte innefatta en blind tilltro till hans vilja och beredskap att alltid sörja för vår välgång. Med andra ord finns det begränsningar när det gäller de praktiska konsekvenserna av vår tro: Vi måste själva i möjligaste mån sörja för vår välfärd och överlevnad. Att tro något annat är en frestelse, en lockelse, och det är att sätta Herren på prov att ta hans hjälp för given. Vi ska tro och vi ska be, men vi kan inte kasta oss handlöst ut i vilka faror som helst.

Många kristna har införlivat vår samtids utopiska inställning till öppenhet och tillit i sin tro och därmed gjort kristendomen till en endimensionell lära om kärlek och passivitet. Att blint tro på öppenhet är för mig detsamma som att kasta sig utför ett stup och räkna med att Gud att ska fånga upp mig. Det är vansinne. Och det är som sagt en frestelse. Det är en frestelse och en genväg. Det är en i längden förödande inställning till ansvar och handling, men också till ansvar och gränser.

Så kasta er inte utför stupet kära bröder och systrar. Tillåt er att vara försiktiga. Det finns all anledning till oro när det gäller konsekvenserna av islams alltmer påtagliga närvaro i Sverige. Lita inte på att Gud har en plan. Lita inte på att kärleken ska triumfera. För precis som det är upp till oss att själva sätta bröd på bordet är det också upp till oss att inte handlöst lita på öppenhet och kärlek. Försiktighet och förtänksamhet är klokskap och visdom. Var försiktiga. Kasta er inte utför stupet. Sätt inte Herren vår Gud på prov.