Så här har jag uppfattat omständigheterna kring koranbränningen i Malmö nu i slutet av augusti. Konstnären, yttrandefrihetsaktivisten och bråkstaken Dan Parks och den danske islamkritiske politikern Rasmus Paludan från partiet Stram Kurs ansökte hos Malmöpolisen om tillstånd att ordna en demonstration där en koran inlindad i bacon skulle brännas. Paludan har tydligen gjort en grej av att bränna koraner i bacon på torgmöten i Danmark.

Tillstånd gavs inte. När Paludan försökte ta sig till Sverige blev han stoppad vid gränsen och fick ett tvåårigt inreseförbud. En eller flera andra danska medlemmar i partiet Stram Kurs hade emellertid rest till Sverige och brände på egen hand och utan demonstrationstillstånd en koran på allmän plats i Malmö. (Av en videoinspelning framgår att evenemanget genomfördes utan bacon.)

Senare på dagen samlades ett stort uppbåd muslimska demonstranter för att protestera mot händelsen. De möttes av ett antal poliser som försökte upprätthålla ordningen vilket misslyckades. Demonstranterna avancerade mot poliserna medan de skanderade Allahu akbar – den svenska ärkebiskopens valspåk på arabiska – vilket filmades och lades ut på Twitter så att det blev tillgängligt över hela världen. Alla kan se de svenska poliserna retirera och vika sig för de uppretade demonstranterna.

Vad jag förstår kunde händelsen knappast ha skötts sämre av det samlade Sverige. Demonstrationsfriheten är skyddad enligt 2 kap 1 § i regeringsformen. Den är visserligen inte ovillkorlig men tillstånd brukar meddelas av polisen. Att polisen nekade tillstånd denna gång berodde sannolikt på att den var rädd för bråk. Intoleransen vann en poäng och de medborgerliga friheterna förlorade en poäng.

I dramats andra akt möttes alltså de uppretade demonstranterna och de påtagligt oroade backande poliserna. Hela världen kan med ett musklick se vem som bestämmer i Sverige när saker sätts på sin spets. Muslimerna vann en poäng och resterna av det svenska våldsmonopolet tappade en poäng.

Man kan kanske förstå att polisen inte ville ge demonstrationstillstånd. Polisens uppfattar sig nog inte som fri- och rättigheternas främste bevarare utan tänker mer på den allmänna ordningen. Men anstötligheter som att bränna flaggor och heliga böcker ingår i de friheter som tillkommer medborgarna i vår kulturkrets. Hur ska folk från andra kulturkretsar förmås att lära sig de svenska reglerna om svenskarna inte upprätthåller dem?

Låt mig nämna en händelse som kan tjäna som föredöme. Det var år 1977 i en judisk förstad till Chicago som heter Skokie. Frank Collin (bilden), som var ordförande i det knappt existerande amerikanska nazistpartiet, hade beslutat att anordna en nazistdemonstration med uniformer och swastikor genom Skokie. I valet mellan att upprätthålla yttrandefriheten även för nazister och att bespara judarna en kränkning beslöt myndigheterna att förbjuda uniformerna och swastikorna. Ett antal framstående judiska advokater menade emellertid att de uråldriga friheterna enligt första tillägget till den amerikanska konstitutionen inte borde åsidosättas och försvarade därför nazisternas rättigheter i domstol vilket slutade med att Högsta Domstolen i delstaten Illinois gav Collin och hans anhang rätt att demonstrera med full utrustning. När manifestationen till slut genomfördes hade judarna samlat ihop 2 000 motdemonstranter som fick Collins tjugo marscherande nazister att se löjliga ut. En tidning skrev att det hela ”slutade i ett västgötaklimax efter tio minuter”.

Jag tycker – kanske lite fantasifullt – att Sverige med fördel hade kunnat göra något motsvarande. Paludan borde ha fått rätt att bränna sin koran i stället för att portas från inträde i Sverige. Vad gjorde justitieministern som borde ha värnat om grundlagen? Den trots allt ganska lilla gruppen – enligt The New York Times omkring 300 personer – uppretade muslimer borde ha hållits i schack av en tillräcklig polisstyrka och av en samling fredliga motdemonstranter. Finns det inte ett betryggande antal människor i Malmötrakten som vill mota demokratins fiender i grind? Vad gör förresten alla de muslimer som inte är extremister utan vill anpassa sig till ett liv i det fria, demokratiska Sverige? De måste väl finnas? Eller är det bara judar som är så civiliserade att de kan lägga band på sina instinkter att ständigt anse sig kränkta?

Det här verkar vara en parallell till vad som pågår i USA där delstatsguvernörer och borgmästare ibland inte har poliser så det räcker att kontrollera våldsamma mobbar. De kan då be presidenten skicka trupp från nationalgardet vilket också sker, ibland till och med efter begäran från demokratiska guvernörer. Varför ber inte polisen regeringen om förstärkning från försvaret om den inte klarar sitt jobb? Är det ingen i Sveriges ledning som tycker det är pinsamt att vi blir avslöjade med brallorna nere inför hela världen? Ska Sverige styras av 300 arga muslimska unga män?