PATRIK ENGELLAU: Drivkrafter och nedtagningstekniker

Jag har en mycket primitiv förklaring till existensens djupaste drivkrafter. Jag tror att allt levande vill äta, växa, föröka sig, överleva, varje art på sitt sätt. För det mesta råder därför djungelns lag i tillvaron. Djärva och vitala arter i rörelse över världen försöker slå sig fram och skapa fotfäste. I floran och faunan kallas det invasivt när jättelokan kämpar om kvadratdecimetrarna med existerande arter eller när de japanska ostronen tränger bort de bohuslänska ostra edulis, världens bästa ostron enligt min smak. Coronaviruset befinner sig på en motsvarande världsturné som, liksom för övriga arter, kommer att avklinga först när den inte längre kan föröka sig. Det är som bakterierna i ett provrör med näringslösning som förökar sig explosionsartat så länge det finns mat men sedan svälter och förintas.

Denna drift till aggressivt självförverkligande uppträder även mellan artfränder såsom när bakterierna slåss på liv och död om näringslösningen med sina bröder eller när spartanerna stred mot atenarna i det peloponnesiska kriget som pågick i tjugosju år. (Visste du förresten att Artistofanes komedi Lysistrate, som handlar om att de atenska och de spartanska kvinnorna under ledning av kvinnan Lysistrate genomförde en sexstrejk för att få karlarna att sluta slåss, presenterades sex år före krigsslutet? Kan man tänka sig att Europas kvinnor hade kärleksstrejkat efter Hitlers anfall mot Polen för att andra världskriget inte skulle bryta ut? Eller var komedin bara en pacifistisk operett snarare än ett seriöst försök till feministisk utrikespolitik?)

Jag tror kort sagt att det finns någon sorts egoistiska eller gruppegoistiska motiv bakom det mesta som händer, inte minst – eller kanske allra mest – hos arten människa. Det enda undantaget till denna sociala järnlag är vad Lenin kom att kalla för Den Nyttiga Idioten, alltså en person som inte kämpar för sin egen välgång utan för någon annans, typ brittiska överklassintellektuella som på trettiotalet hyllade det Sovjetunionen som hade målet att krossa deras land, frihet och ekonomiska framgångar. För Lenin var dessa människor tveklöst nyttiga.

I tillägg till nyttiga idioter finns det onyttiga idioter, det vill säga människor som fastnat i något tankespår som inte hjälper någon, till exempel fjortisar som demonstrerar mot utrotningen av isbjörnar i Arktis trots att isbjörnspopulationen gradvis växer.

Detta praktiska schema över indelningen av någon art, exempelvis människan, i tre huvudsakliga typer – egoisten, den nyttiga idioten och den onyttiga idioten – kan användas för att typbestämma den amerikanska rörelse som under några månader demonstrerat i de amerikanska storstäderna och åstadkommit omfattande skadegörelse och mycket mänskligt lidande inklusive många människors död. Sedan kravallerna började har 14 000 personer arresterats i 49 städer. Till slutet av juni hade 29 personer dödats i kravallerna och morden i Los Angeles gått upp med 250 procent, se Wikipedia.

Det angivna skälet för protesterna är dels att svarta människor förtryckts i det förflutna (och borde få ekonomisk kompensation för det), dels att en fördomsfull poliskår fortfarande trakasserar, misshandlar och dödar oskyldiga svarta män. Att svarta förtrycktes under slaveriet och fortfarande under lång tid efter det att systemet upphört går inte att förneka. Däremot tyder forskningen, efter vad jag tror mig ha förstått, inte på att amerikansk vit polis skulle ge amerikanska svarta män negativ särbehandling. Lyssna på Sam Harris långa föredrag om du orkar. Man kan därför hävda att det finns motiv för protesterna mot gamla synder men kanske inte för de påstådda nya vita synderna.

Vilka bevekelsegrunder ligger då bakom dessa manifestationer? Jag tror inte på något stort inslag av allmän förstörelselust som fått fäste hos onyttiga idioter. Däremot tror jag på solida ekonomiska ambitioner hos många svarta som vill pröva nya ”nedtagningstekniker” på det ångerköpta och skamsna vita, kapitalistiska medelklass-USA ungefär som polisen i Minneapolis gjorde på George Floyd. Här handlar det inte så mycket om rätt eller fel utan om att utnyttja en blotta hos en motståndare i den stenhårda darwinistiska kampen för överlevnad och bättre villkor. När vågorna lagt sig kommer snart sagt varenda arbetsgivare i USA att anstränga sig särskilt för att ge fler jobb och bättre lön till svarta vilket framför allt kommer att gynna dem som redan idag är framgångsrika. Olika NGO:er som idag drar sig fram på frivilliga bidrag kommer att få mer statligt stöd för välgörenhet i svarta bostadsområden.

Det som bekymrar mig är att hela den framväxande nya eftergivenheten för de svartas önskemål bygger på de vitas faktiskt existerande dåliga samvete för vad som hänt i historien. Det ligger i situationens logik är att den svarta rörelsen aldrig kan sluta uppmuntra detta dåliga samvete om det även i fortsättningen ska ge tillräcklig avkastning. Tesen om att USA fortfarande är ett djupt rasistiskt land kommer av försörjningsskäl att fördjupas och predikas med alltmer övertygande kraft. I denna utvecklings förlängning ligger inte nödvändigtvis försoning mellan raserna utan kanske snarare mer hätskhet.

Det finns även en stor grupp nyttiga idioter, nämligen alla de snälla, skamsna vita demonstrerande grupper som villigt tar på sig tagelskjortan och piskar ryggen för sina förfäders synder. De driver händelserna i en riktning där USA:s poliskårer nedmonteras enligt den radikala svarta ledningens önskemål vilket bara förvärrar den kriminalitet vanliga svarta utsätts för och framkallar nya rasprotester.

Patrik Engellau