BITTE ASSARMO: Dansbandsmusiken i mitt hjärta

Man får tycka om dansbandsmusik. Det skrev min kollega Richard Sörman i en fin text här på Det Goda Samhället för ett tag sen. ”Dansbandsmusik ska helst avnjutas en sommarkväll på en festplats någonstans ute på den svenska landsbygden. Då blir den ett perfekt uttryck för den ljumma och behagliga mildhet som ofta karaktäriserar vårt land”, skriver han – och så rätt han har!

Han har också rätt i att vi ibland behöver påminnas om att vi faktiskt får tycka om dansbandsmusiken, för få musikgenrer har väl varit så bespottade genom åren. Och jag tvivlar inte alls på att det beror på att den, enligt ”eliten”, är alldeles för svensk i sin framtoning. Och eftersom det inte går att komma åt denna så oerhört populära musikgenre på annat sätt än att genom olika mediekanaler sprida förakt för den, så är det vad svenska medier med kultursidorna i spetsen gjort i decennier.

Men föraktet för dansbandsmusiken är inget annat än förakt för de många människor som älskar den. Ett sätt för kulturskribenter och andra att visa att de håller avstånd till folket och ser sig som förmer.

Själv har jag, som så många andra svenskar, en mångårig relation till dansbandsmusiken. Den har alltid funnits där, till vardags som till fest. Jag växte ju upp i landsorten, och tillbringade tonårens somriga lördagskvällar i någon av traktens folkparker eller logar, och där var dansbandsmusiken självskriven. Jag har dansat till alla dåtidens stora dansbandsnamn; Flamingokvintetten, Jigs, Schytts, Sven Ingvars, Sten & Stanley, Vikingarna…

När vintern kom, och parken slog igen för säsongen, dansade vi på Kupolen istället, eller Kupan som vi sa. Lika glatt och festligt som det var att dansa under himlen i den ljumma sommarkvällen var det att dansa i det stora, luftiga danspalatset medan snön yrde utanför fönstren. Jag och mina kompisar kunde sjunga med i varenda låt, och fanns det inga killar att dansa med så dansade vi med varandra.

Sten & Stanley var förstås särskilt populära i Karlskoga, med stadens son Sten Nilsson som frontfigur. Vem har väl undgått Jag vill vara din, Margareta till exempel? En dunderhit på Svensktoppen, och hade det inte varit för att det vid den tiden fanns en regel om att inga låtar fick ligga kvar på förstaplatsen längre än tio veckor, hade den förmodligen slagit rekord.

Jag och mina kompisar var dessutom lite extra förtjusta i den låten, eftersom den hade skrivits av vår musiklärare. Under vårterminen, den våren när låten var som mest populär, brukade vi mer eller mindre tvinga honom att spela den på sin gitarr så att vi kunde sjunga med. Vid varje lektionstillfälle. (Eller så gjorde han det fullt frivilligt, för att han var mäkta stolt över framgången med låten. Där är minnet en smula luddigt, faktiskt.)

Ändå hade jag svårt att erkänna, på den tiden, att jag gillade dansbandsmusik. Töntstämpeln var så kompakt, att det var svårt för en femtonåring att stå upp för de trallvänliga tonerna och de romantiska texterna. Men inombords kände jag alltid en tillhörighet och en märklig ro när jag lyssnade på dansbandsmusik. Musiken, texterna, alltihop. För, ärligt talat, vad är detta om inte vacker poesi?

Två mörka ögon och leendet du gav mig
Och ingenting var längre som förut
Den varma känsla som bor nånstans inom dig
Förändrade mitt liv på en minut

Men dansband är mer än trallvänliga låtar och smäktande texter. Dansband är också opretentiöst, strävsamt och tillmötesgående. Dansbanden jobbar stenhårt och levererar hela tiden – när folk har en paus från vardagsslitet och vill koppla av och roa sig med en välbehövlig dans, då står dansbanden där på scenen och kör outtröttligt både gamla och nya hits, alltid med ett glatt humör och ett leende.

Nu var det längesen jag ”kom ut” som dansbandsfantast. Idag skulle det aldrig falla mig in att hymla med att jag älskar dansbandsmusik, och föraktet mot genren fnyser jag bara åt. Och i likhet med min kollega tror jag att dansbandsmusiken kommer att överleva både kulturförnekelse och corona, och till och med att genren kommer att gå starkare ur krisen.

Bitte Assarmo