Nyligen skrev Anders Leijon i en krönika här på sajten att tiden nu är mogen för dem som har drabbats av den politiskt korrekta repressionen att träda fram i offentligheten med sina berättelser. Det tar jag som en uppmaning att berätta om vad som hände mig för tio år sedan.

Tio år är en bra tidsrymd för att få distans. Med så många år i backspegeln blir det lättare att så sakligt som möjligt gestalta vad som hände. Till mitt stöd har jag både dokument och alla de dagliga minnesanteckningar som jag noggrant förde på den tiden.

Här är min berättelse om vad som hände, då jag i praktiken fick yrkesförbud inom den statliga sfären och miste mina frilansuppdrag på kuppen. Därmed uppstod ett inkomstbortfall för de sista fem-sex yrkesverksamma åren och tillika en klart försämrad pension. Om man bara ser till de materiella konsekvenserna, även om sådana beräkningar är vanskliga, räknar jag med att ha förlorat runt en och en halv miljon kronor. I antologin Priset (Debattförlaget, 2017) finns tolv dissidenters vittnesbörd om liknande öden.

I slutet av 2006 slutade jag, efter tolv år som presschef på barnrättsorganisationen Bris (Barnens rätt i samhället), och övergick till renodlad journalistisk frilansverksamhet. Det rullade på bra i början, till dess att jag våren 2008 skrev en kritisk debattartikel i Dagens Nyheter om att journalistkåren konsekvent mörklägger sanningen om invandringens negativa effekter för samhället. Jag har närmare berättat om detta tidigare i en krönika här på sajten, där också debattartikeln finns med i sin helhet.

Såvitt jag kunnat utröna var min debattartikel den första större av sådant slag i svensk press på över tio år. Detta sedan Kajsa Ekholm-Friedman, professor i socialantropologi, på samma forum i maj 1997 skrev att hon talade för organisationen ”Folkviljan mot massinvandring” därför att ”invandringen leder till sönderfall”, ”mångkulturalism alltid inneburit grava problem” och att ”hela Västeuropa är på fallrepet och bryts upp av tentakler utifrån”. Inom den akademiska världen höjdes röster för att hon skulle fråntas såväl sin tjänst som titel, vilket till slut ändå inte blev fallet.

Efter min DN-artikel minskade mina försörjningsmöjligheter drastiskt. Jag beskrevs av ”systemmedia” som främlingsfientlig. Det ledde till att långvariga samarbetspartners och uppdragsgivare drog sig undan, exempelvis en kollega som jag hade känt sedan 80-talet och som jag frilansat med i femton år. Sedan han googlat mig sade han: ”Det är katastrof!”, ”Du är rökt!” och ”Vi kommer aldrig att få några jobb. Det är ingen idé att försöka. Jag vet hur uppdragsgivare resonerar efter alla år som frilans.” Han hade tidigare berättat om att han skildrat det mångkulturella livet i positiva ordalag, fast han egentligen inte tycker så: ”Gör man inte det får man inga nya uppdrag.”

Därför behövde jag ett fast arbete igen. Jag trodde att det skulle ordna sig, eftersom jag hade en lång och varierande erfarenhet som socialarbetare, samhällsreporter på SVT och informatör inom NGO-sektorn. Inom den senare fick jag dock snabbt från en av de högsta cheferna reda på att jag ”var körd inom hela den ideella världen”. Det må vara, eftersom det är en sfär där gemensam värdegrund är avgörande och där ”generös flyktingpolitik” utgör en hörnsten i engagemanget. Men sedan kom bannbullan att också omfatta den statliga sektorn. Det är ett helt annat och mycket allvarligare yrkesförbud, eftersom offentliga arbetsgivare inte ska få bestämma vilka åsikter den anställde får ha vid sidan av jobbet.

Jag sökte en pressekreterartjänst på Socialstyrelsen (som jag hade arbetat som frilans för under flera år efter att ha vunnit en upphandling), Ungdomsstyrelsen och dåvarande CAN (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning). Jag var öppen med att jag verkat som en fri debattör, men att jag kunde tänka mig att avhålla mig från det, om jag anställdes. Emellertid, allteftersom tiden gick blev det tydligt att jag sorterades bort ur anställningsansökningarna. Först var arbetsgivaren intresserad, ibland kallades jag till anställningsintervju, men sedan hände någonting. Tonen blev reserverad, intresset svalnade och det hela slutade flera gånger med tystnad.

Jag fick från mina referenter veta att jag gjort ett positivt intryck, men att arbetsgivaren var rädd för att jag kunde ha ”en egen agenda”. En avdelningschef sade först att min ålder inte spelade någon roll, men sedan kom en amper tvärvändning: ”Du kan ju vara farsa till de flesta här!”. Ingen sade däremot någonting om mina debattartiklar i systemmedia (det hade blivit några till). Bilden klarnade inte helt förrän jag i november 2010 sökte ett längre vikariat som pressansvarig på Statistiska Centralbyrån (SCB).

Jag kvarstod då som enda sökande och hade till och med löneförhandlat färdigt med den enhetschef som var ansvarig för rekryteringen. Det återstod bara ett formellt möte med verkets GD Stefan Lundgren (sedermera riksrevisor tills han gick i pension i år). Jag var, som vanligt, öppen med att ha skrivit kritiskt om svensk migrationspolitik, men försäkrade återigen att jag inte ämnade fortsätta göra det under den tid som jag arbetade på SCB.

Det hjälpte inte. Stefan Lundgren ville inte träffa mig eftersom han ”inte hade något förtroende för mitt sätt att skriva”, vilket han lät meddela via ombud. Det handlade inte om vad jag skrev utan hur jag skrev, fick jag veta. Jag bad om en närmare förklaring, men det enda som SCB svarade med var tystnad. De blev så småningom tvungna att meddela sig i en skriftlig förklaring till Justitiekanslern (JK), dit jag gjorde en anmälan. Då framhöll de att jag inte kunde få jobbet därför att jag brast i saklighet och objektivitet och använde statistiska källor på ett sätt som inte ingav förtroende.

Problemet vara bara att SCB inte styrkte sina påståenden med ett enda exempel. Jag hade använt mig av öppen statistik från våra myndigheters hemsidor, främst från Migrationsverket, så det hade inte varit några större problem att bemöta eventuella felaktigheter i mina uppgifter. Därefter skrev jag en debattartikel i Aftonbladet om att jag nekades jobb på grund av mina åsikter, men inga journalister var hågade att följa upp ärendet.

JK granskade sedan min anmälan utifrån om Stefan Lundgrens agerande var acceptabelt med tanke på TF, YGL (meddelarfrihet och repressalieförbud), men JK:s svar blev slutligen endast ett eko av Lundgrens ord. Utan att precisera det närmare konstaterade JK i grova drag att det inte fanns någon anledning att rikta kritik mot SCB samt tillade att man inte gjorde några arbetsrättsliga bedömningar. Ärendet finns i sin helhet här

Därefter var saken utagerad från min sida. Tillsyn över JK utövas av regeringen (vid den tiden Reinfeldt), vilket gjorde att jag ansåg det lönlöst att överklaga. Istället skrev jag tre böcker tillsammans med etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg, varav den första, Invandring och mörkläggning – en saklig rapport från en förryckt tid (Debattförlaget 2012) blev en storsäljare inom den alternativa litteraturen.

Inte något ont som inte har något gott med sig.