Ingenting är så populärt bland kändisar nuförtiden som att framhäva hur svårt man haft det i livet. Ju mer känd och välbärgad man är, desto viktigare är det att framhålla att man har en torftig och allra helst mycket fattig barndom.

För en tid sedan avslöjade vänsterrörelsens mest omhuldade klassresenär Åsa Linderborg att hon var orolig för sin tandhälsa eftersom hon vuxit upp under så fattiga och eländiga förhållanden att hon aldrig lärt sig borsta tänderna ordentligt. Ungefär som om hon skulle ha vuxit upp i en backstuga eller statarlänga utan tillgång till tandvård, när hon i själva verket växte upp i ett välfärdsland där Folktandvården redan etablerat sig och där man fick information och undervisning om tandhälsa kostnadsfritt från första klass i skolan.

Nu åker Åsa Linderborg runt och möter andra kända svenskar och pratar barndom och uppväxt med dem i intervjuserien Mina första 18 år. Om man bortser från att det är rätt ointressant att höra kändisar prata om sig själva, så har det dock ett visst underhållningsvärde med tanke på att välbärgade kändisar ofta gör sig själva till offer för en taskig barndom. Den här artikelserien kan med andra ord bli en humorskatt att bevara för framtiden, som en illustration till hur totalt meningslös journalistiken blivit runt år 2020 så där.

Åsa Linderborg besökte Anne Ramberg på hennes inte alltför anspråkslösa sommarnöje – ”en gård med tre hus och 52 tunnland (inklusive skog). Tre dammar med näckrosor och hundratals ekar. Gräsmattor, lika välskötta som oändliga”, skriver Linderborg målande – för att göra ett djupt och inkännande personporträtt.

Resultatet blev förstås som väntat. Anne Ramberg har minsann inte haft det så lätt under sin uppväxt. Oxfilé fick hon bara när fadern varit i Finland och kommit över billig sådan, ”Mantovani-skor eller den där Bogner Wagner-jackan som andra hade” fick hon inte heller och när hennes mamma besökte NK var det apostlahästarna som gällde, eftersom spårvagnen var för dyr.

Budskapet är glasklart: Anne Ramberg har haft det tufft. Varit typ fattig. Så om hon nu råkar bo i en enorm paradvåning i fina kvarteret i innerstan, och därifrån råkar kräva att mindre bemedlade ska göra avkall på sin välfärd, då har hon faktiskt gjort sig förtjänt av det, så det så.

Att hävda att man vuxit upp under snöda förhållanden ger helt enkelt legitimitet åt de översittarfasoner som är så många kändisars signum idag.

För mig, som närmar mig 60 och som vuxit upp i ett Sverige där väldigt många fortfarande hade direkta band till reell fattigdom, är det helt absurt. Inte bara att människor som Anne Ramberg, och för den delen Åsa Linderborg själv, koketterar med en fattigdom de aldrig kommit i närheten av – utan också att det blivit så accepterat att bete sig på det här sättet.

Varenda gång en privilegierad kändis snyftande beskriver sin förskräckliga uppväxt, som om de vuxit upp i en miljö som får en statarlänga att framstå som ett palats, så sitter journalisterna där med huvudet rart på sned och nickar och mumlar ett lågt ”mmm” med mjuk och deltagande röst.

Åsa Linderborgs intervju med Anne Ramberg har förstås resulterat i många gapflabb när den spridits på nätet, och det är faktiskt också vad den förtjänar. det blir liksom så sjukt när två överklassdamer möts i ett slags kollektiv offerroll. De två fina tanterna mot den dumma världen, liksom.

Själv kommer jag osökt att tänka på den klassiska sketchen The Four Yorkshiremen, skriven av Tim Brooke-Taylor, John Cleese, Graham Chapman och Marty Feldman, när jag läser Linderborgs artikel med Anne Rambergs tillkämpade försök att framhäva sig som sprungen ur underklassen.

Den populära sketchen, där fyra välbärgade män tävlar om vem som varit fattigast under uppväxten, framfördes för första gången 1967, i satirserien At Last the 1948 Show, men har sedan dess kommit att förknippas med Monty Pythongänget. The Four Yorkshiremen har framförts i ett otal versioner, både med Monty Python och andra. Här är en av de mest klassiska: