PATRIK ENGELLAU: Trevliga människor

Det sägs att rentjurar i sina ömsesidiga uppgörelser ibland fastnar i varandras mångförgrenade horn och inte kan komma loss. Det slutar med gemensam förintelse ty tjurarna svälter ihjäl. Ungefär så är det med Sveriges politiska partier. Systemet har kopplat ett blockerande grepp på sig självt som gör att inga beslut kan fattas som skulle kunna leda landet ur dess mångfaldiga kriser. Den migrationspolitiska kommitténs oförmåga att ens ta ett steg i rätt riktning vad gäller invandringspolitiken är bara ett exempel.

Men låsningarna gäller inte bara mellan partierna utan också inom dem. Internt sitter partierna lika hjälplöst fjättrade som just olycksdrabbade rentjurar. Allt är låst, inget parti kan röra sig.

Värst är det nog för socialdemokraterna som inom sig har å ena sidan starka asylaktivister som inte står miljöpartiet efter i generös välvilja mot alla migranter och å den andra mer ansvarskännande personer som ser hur Sverige gradvis föröds av den okontrollerade invandringen genom kostnadsexplosioner inom kommunerna, kaos i många skolor och annat liknande. Socialdemokraterna är kaptener på skutan Sverige och tvingas ägna alltmer tid och ansträngning till att täta läckor i stället för att trimma seglen för att göra god fart genom vattnet.

Motsättningarna mellan dessa två falanger lamslår socialdemokraterna. De kan inte göra något annat än att försöka förlänga status quo som ju för dem som regeringsparti naturligtvis inte är obehagligt. De kan se till att hålla sina egna kadrer vid gott mod genom att dela ut jobb och andra förmåner, ledningen får stå i rampljuset, det finns regeringsflygplan och statsrådsbilar och bra lön och intressanta träffar med statschefer i EU och FN, småsaker kanske om man tänker på landets framtid, men ändå rejäla förmåner för de utvalda individerna. De förstår nog att situationen inte håller i längden men det går så länge det går. Varje månad som status quo kan upprätthållas är en seger. Arbetsmetoden är att göra så lite som möjligt ty om man gjorde något mer genomgripande, till exempel inom invandringspolitiken, är risken att hela den risiga konstruktionen skulle rasa och partiet splittras. Jag kan förstå att insiktsfulla och ansvarskännande socialdemokrater våndas och jag kan till och med begripa varför de oftast väljer att ligga lågt i känsliga frågor.

Däremot har jag svårt att förstå mig på moderaterna. Ett tag före valet 2018 började jag på dessa sidor argumentera att det bästa för svensk politik vore om det bildades ett konservativt block omfattande sverigedemokraterna, kristdemokraterna och moderaterna. Det skulle vara till nytta inte bara för invandringspolitiken, där dessa tre partier kunde bilda en politik i enlighet med svenska folkets önskemål, utan även för andra politikområden som kippar med näsan över ytan för att inte dränkas i träsket av politiskt korrekta idéer.

Det ankommer på moderaterna att ta ett sådant initiativ. Sverigedemokraterna sitter redan i båten och kristdemokraterna skulle säkert kliva i om båten fanns. Men moderaterna törs inte ta detta språng. Detta måste förklaras. Jag har en teori. Det finns en sociopsykologisk orsak.

Om det är någon grupp i Sverige som jag känner så är det folk som brukar rösta på moderaterna (eller kanske liberalerna). De finns överallt och är för det mesta hyggligt folk som bor i villa eller bostadsrätt. De har inte sällan högre utbildning och acceptabla till goda inkomster. De är brottmålsadvokater, företagare, narkosläkare, revisorer, tandläkare och fotografer. De ägnar sig åt någon sport och är allmänt artiga.

De är socialt anpassliga och väluppfostrade. När de bedömer andra människor mäter de särskilt vederbörandes trevlighet. ”Han är så trevlig!” är ett typiskt positivt omdöme. Ännu bättre är ”Hon är jättejättetrevlig!” Människor som inte är trevliga talar man inte om annat än i en intimare krets. Det är inte trevligt att tala illa om folk. Att säga att någon inte är trevlig är att tala illa om honom.

Man iakttar sin egen grad av trevlighet i andras bemötande. Om de ler uppmuntrande och ställer vänligt ointressanta frågor, till exempel hur man tillbringat sommaren, så är man antagligen trevlig. (Det kan också vara så att man har någon sorts makt. Det är särskilt fördelaktigt om man har makt, till exempel pengar, och ändå är trevlig mot omgivningen.)

Det finns aspekter av livet som inte passar in i trevlighetsmaximerandet. Jag tror till exempel inte att det är trevligt att slakta de kor som sedan ska ätas upp. Det är inte trevligt att städa nerskitade offentliga toaletter. Det är inte trevligt att i belevade sällskap föreslå att det ska utposteras beväpnade vakter vid gränsbommar i Lernacken för att stoppa och avvisa asylsökande.

Därför drar sig moderater för att tala med sverigedemokrater som bevisligen gillar tanken på gränsbommar och beväpnade gränsvakter. Visserligen kan enskilda sverigedemokrater vara intressanta och till och med behagliga människor men man vet att de står för ett synsätt som inte riktigt skulle ses med blida ögon i hövligt sällskap. Att synsättet svårligen kan accepteras beror förresten inte bara på att det gäller invandrare. Inga synsätt som kan framkalla konflikt och obehaglig stämning kan tolereras bland trevliga människor. Om någon i sällskapet lite djärvt yttrar något förlåtande om Donald Trump mulnar någon annan varpå värdinnan avbryter med utropet ”Nej, nu ska vi ha trevligt” vilket den djärve korrekt uppfattar som en maning att släppa ämnet.

Skulle moderaterna våga gå till val på idéer som de av artighetsskäl drar sig för att föra på tal i bekantskapskretsen? Jag tror inte det. De betackar sig för ställningstaganden som kan anses otrevliga. Det är ett privilegium som moderaterna unnar sig. Så länge moderaterna styrs av sitt trevlighetssyndrom kommer de nog inte att kunna bidra med något konstruktivt i svensk politik.

Patrik Engellau