Jag har under en längre tid gått och tänkt på ett visst ämne. Min erfarenhet säger mig att om jag själv funderar över något då gör andra också det. Vi är inte så originella som vi tror.

När blir man en förrädare? Vad är ett förräderi? Enligt Svenska Akademiens Ordbok betyder verbet ”förråda”: ”bryta sin trohet l. handla trolöst l. svekfullt mot (ngn l. sitt land o. d. l. ngns sak o. d.); trolöst lämna (ngn l. ngt) i sticket l. övergiva (ngn l. ngt), svika (ngn l. ngt)”. [Bokstaven l. ska utläsas ”eller”.]

Förrädaren sviker alltså, men vederbörande sviker inte vem eller vad som helst. Det finns alltid ett band, trohetsband, lojalitetsband mellan den som sviker och den som blir sviken. Notera begreppen ”trohet”, ”trolöst” i beskrivningen. Att förråda är att ”handla trolöst”, att ”bryta sin trohet”. Ordet ”trohet” ska enligt samma ordbok förstås som: ”förhållandet l. egenskapen att vara trogen […]; särsk. i fråga om underlydandes (särsk. ämbetsmans) förhållande till sin överordnade (äv. till det land l. den organisation o. d. man tjänar”. Trohet består alltså i att vara trogen en större ordning som man själv är en del av. Ordboken talar om ”underlydande”, men det måste också kunna vara en regent som lyder under sitt land och dess lagar. Även en kung måste svära trohet (ofta i alla fall): trohet mot nationen, mot folket, mot historien.

Vi hade en artikel av gästskribent Thomas Karlsson här på Det Goda Samhället för några månader sedan: ”Om vikten av trohet och tro”. Det är ett ämne som vi inte talar så mycket om i Sverige. Vi pratar om tilltro, men inte om det än bredare ämnet tro och trohet.

Ett samhälle håller ihop av att människor tror på något gemensamt, men också av att de tror på varandras ord och löften. Det hålls ihop av att människor har tilltro till varandra, till det gemensamma, till framtiden; men också av att de är trogna mot sina närmaste, sina vänner, sina arbetskamrater, sina ideal, sin gemenskap. Tro, tilltro, trohet.

I grunden handlar detta om att vi människor tvingas leva utan garantier. Vi vet ingenting om varandra, om framtiden, om resultaten av våra ansträngningar, om utfallet av våra förhoppningar. Därför måste vi våga tro; därför måste vi våga vara tillitsfulla. Vi måste ha tilltro och vi måste också själva vara trogna de löften vi ger och de plikter som åligger oss. Andra måste kunna tro på oss. Annars fungerar det inte.

Att förråda är alltså att vara trolös och otrogen. Man sviker människors tilltro, man sviker deras tro. Det är inte totala främlingar man sviker: vi har ingen relation till dem, vi har inga band av tilltro och plikter, de förväntar sig inget av oss. Förrädaren sviker någon som ingår i samma sammanhang, som har samma tro, som har en relation till förrädaren av tro och förväntad trohet.

Om vi ser till ursprunget, etymologin, lär det svenska ordet ”förråda” från början betyda att man skadar genom fördärvliga råd. Ordstammen ”råd” (som man ger) finns alltså i ”förråda”. Det är också den allra första betydelse av verbet ”förråda” som Svenska Akademiens Ordbok beskriver. Betydelsen är föråldrad och inte längre i bruk, men den är ändå viktig att förstå: ”(gm falska råd) vilseleda, förföra (ngn); äv. allmännare: bedraga, lura, narra (ngn).” Även här handlar det om att missbruka någons tilltro. Någon lyssnar på vad förrädaren säger. Denne kanske har status av rådgivare (eller journalist eller forskare eller politiker med tillgång till kunskap) och förrädaren lurar den som litar på hans kunskap, omdöme och råd.

I det romanska språkområdet är det det latinska verbet ”tradere” som ligger till grunden för de ord som idag används för ”förräderi”: ”tradimento” (italienska), ”trahison” (franska). ”Tradere” betyder överlämna, utlämna. (Notera att ”tradere” även har givit ordet ”tradition”.) Förrädaren överlämnar något till någon annan som denne egentligen inte har rätt till. Förrädaren ger information till fienden. Han ger fienden nycklarna till stadsporten. Han utlämnar, likt Judas, sin herre till fienden för en summa pengar.

Tre teman här alltså. Först tro, tilltro och trolöshet. Sedan idén om förräderiet som ett fördärvande genom skadliga råd. Och till sist idén om förräderiet som ett överlämnande till någon av något som inte tillhör denne någon. Om vi kombinerar alla tre kan vi dra slutsatsen att förrädaren är en person som missbrukar människors tilltro, som förleder sina offer genom de fördärvliga råd han ger, och som till sist utlämnar sina offer åt något eller någon som offren inte borde utsättas för. Man kan också tänka sig att förrädaren lurar sitt offer att överlämna något som är honom eller henne kärt.

Det var bara det.