Jag förställde mig bara, därför att

1. Chefen var rädd för den lokala partipampen och tvang mig.

2. Jag var i företagets ledning och jag låtsades vara nazist och gick med för att skydda företaget.

3. Jag hade varit oförsiktigt politiskt och tvangs ligga lågt. Jag gjorde som alla andra.

4. Jag hade förlorat så mycket i politiska gatu- och andra strider. Min lilla butik plundrades flera gånger. Det var inte mer än rätt att jag fick igen lite. Det hoppades jag på och därför gick jag med.

5. Jag hade min ställning på universitetet att tänka på. Det kunde vara farligt att inte vara med i partiet.

6. Jag måste sörja för mina barn. De kunde ställas utanför universitetsstudierna.

7. Jag var faktiskt inte med i partiet. Det är bara ont tal från mina fiender. Jag kanske kunde låta som en nazist, men det vara bara för att inte dra blickarna till mig.

8. Jag var egentligen inte nazist, men jag tilltalades av deras miljötänkande och omsorger om djurlivet. Jag gick med i ungdomsförbundet för att få vara med dem i naturen.

9. Jag var inte alls med nazisterna. Var har ni fått det ifrån? Jag bekämpade dem bara inte. Det hade ju varit oklokt. Vem hade vunnit något på det? Men jag, jag hade med säkerhet förlorat.

10. Det är ju ett primitivt tänkande att påstå att den som inte är emot är för. Vem vinner på att några är så stöddiga att de måste utvandra? Ja, de förstås. Det är ju en bekväm utväg.

Jag var aldrig för massinvandringen, egentligen.

Jag bara…

Nej, ingen av alla dem som entusiastiskt – som politiker, journalister, opinionsbildare, arbetskamrater och äkta hälfter – talat för den stora invandringens välsignelser har hittills behövt ta till undanflykter av detta slag, i alla fall inte offentligt.

Den vanligaste taktiken är att helt skamlöst dra ett streck över tidigare uppfattningar, uttalanden och gärningar. SSU-ordföranden Philip Botströms offentliga ”Jag äcklas av hyckleriet i migrationsdebatten” i allt sitt hycklande förtigande av tidigare åsikter och insatser ändå gjort något positivt: Han blottar sig.

De flesta – och de är många, de är otaliga – använder en annan, ofarligare och smartare taktik. De gör som ovan beskrivits. De byter, som sagt, helt enkelt åsikt. De låtsas att de alltid insett massinvandringens nackdelar och aldrig varit av någon annan åsikt, egentligen.

Man behöver inte anstränga sig för att varje vecka, nästan varje dag se nya förståndiga artiklar som bekymrat talar om hur invandringen kunnat bli så fel därför att massmedia eller partiet X – eller Y – inte kunnat uppfatta hur verkligheten sett ut. Man bekymrar sig inte om att förklara hur denna blindhet kunnat uppstå och vara så länge. Naturligtvis. I så fall skulle man ju vara tvungen att förklara sitt eget tigande och handlande i övrigt.

De uppträder som nyblivna, sociala meteorologer. De betraktar intresserat hur de politiska låg- och högtrycken vandrar genom samhället. Själva tar de inte – och har inte heller tidigare tagit – del i skeendena, bara betraktat dem utifrån. Alltså har de inte heller något ansvar för vad som skett. Att de tidigare kunnat ge, och faktiskt också givit uttryck för sina åsikter om skeendet – och därmed påverkat politiken, låtsas de inte om.

De bara – och så kommer en rad av bortförklaringar liknande dem som radats upp ovan. Detta sker dock inte offentligt. Om det sker, händer det i vänners lag, kanske efter att ett visst intag av starka drycker minskat kravet på konsekvens och sanningsenlighet. Dessutom, man är ju i vänners lag. De andra har gjort på samma sätt. Man har inget att frukta.

De har ändå ett försvar. De vet att det faktiskt varit farligt att våga ifrågasätta invandringens välsignelser. De har ju sett vad som hänt kolleger och andra bekanta. Det har varit farligt att kritisera invandringen.

De vet det mycket väl. Det är de som med sin tystnad och sitt förnekande av gamla bekantskaper bidragit till de utstöttas olycka. I många fall har de dessutom aktivt drivit på. De har i, på samma sätt som den ariska familj som fick överta en judisk familjs lägenhet, en familj som de själva angivit, kunnat tjäna på att bli av med en konkurrent eller någon på annat sätt besvärlig individ.

”Detta är väl ändå bara skitsnack!”, säger de kanske. Vänta bara. Snart kommer berättelserna. Nu är det läge för de utstötta att berätta hur det gick till, egentligen.