Det är inte ofta jag skriver om böcker här på Det Goda Samhället, men faktum är att en del av de bästa stunderna i mitt liv har haft med läsupplevelser att göra. Som när jag började tillfriskna från mässlingen, och mamma plockade fram storebrorsans gamla exemplar av Kenneth Grahames Det susar i säven. En sådan lycka det var! Det är ingen överdrift att påstå att min konvalescens gick som en dans tack vare Vattenråttan, herr Mullvad och alla de andra ljuvliga djuren i Grahames underbara äventyrsberättelse.

Eller när pappa introducerade mig till Vilhelm Moberg och de stora arbetarförfattarna. Jag slukade bok efter bok och fick snabbt en klar bild av de hårda villkoren i det gamla Fattigsverige, men också en medvetenhet om att även de fattigaste bland de fattiga kunde känna kärlek, glädje och hopp.

Jag minns också hur fantastiskt det var att upptäcka Agatha Christie och hennes kluriga mordgåtor, med den excentriske Hercule Poirot och den makalösa miss Marple i huvudrollerna. Flera av böckerna har jag läst om gång på gång, som Mordet på Orientexpressen, 4.50 från Paddington, Döden på Nilen och En dos stryknin, och jag upphör aldrig att fascineras av författarens fantasi och påhittighet och förmåga att måla bilder med ord.

När jag pratade med en vän och kollega för ett tag sen påpekade han att det sällan pratas om böcker numera. För bara tio-femton år sedan brukade han och hans vänner prata om böcker de hade läst, sa han, men nu är det sällan det händer. Och jag har samma erfarenhet. Det är liksom så mycket enklare och mindre krävande att slå på någon av alla de massproducerade filmer och serier som erbjuds på streamingtjänster och TV-kanaler, istället för att slå sig ner och fördjupa sig i en bok. Allt ska gå snabbt, ingenting får ta tid.

Det har gått så långt att streamingjätten Netflix testar en funktion som gör att tittarna ska kunna titta i snabbfart, en och en halv gånger normalfart, så att de ska kunna se klart en TV-serie extra snabbt. När jag först läste om det förra hösten trodde jag det var ett skämt, men det verkar faktiskt vara på riktigt.

I mina öron låter det helt sjukt. Vad får man ut av att se en TV-serie i snabbfart? Men det är ju så här det blir när allt fler rusar fram som speedade Duracellkaniner och ständigt söker instant gratification, omedelbar tillfredsställelse. Det är som om vi tror att vi går miste om något superviktigt om vi lägger ifrån oss telefonen en kvart eller en halvtimme. Men det gör vi ju inte. Vad som än förmedlas av Expressen, Dagens Nyheter, public service eller någon annan mediejätte – eller för den del av vännerna på Facebook – så är det inte viktigare än att man hinner läsa ut ett kapitel eller tre innan man tar del av det.

Under några år höll jag på att gå i den där fällan. Jag kom på mig själv med att ständigt snegla mot mobilen medan jag läste, och jag hade svårt att koncentrera mig. Jag höll helt enkelt på att mista den där speciella känslan man får när man verkligen tillåter sig att sjunka djupt ner i en bra bok. Det var ingen vidare trevlig upptäckt och jag bestämde mig för att göra något åt saken. Så numera slår jag av telefonen och lägger den i ett annat rum när jag läser. Det tog ett tag innan jag vande mig, men nu är jag äntligen tillbaka i den där känslan jag hade förr – före digitaliseringens tid – och tillåter mig att ta mig tid och verkligen njuta av det jag läser.

För den som, liksom jag, hållit på att mista läsglädjen men återupptäckt den – eller för den som aldrig förlorat den – kommer här fem boktips från mig. Fem svenska romaner som alla gett mig oförglömliga läsupplevelser och stannat kvar hos mig genom åren.

Raskens av Vilhelm Moberg

Tack för mig grottekvarn av Folke Fridell

Ur kackerlackors levnad av Inger Alfvén.

En natt i juli av Jan Fridegård

Jerusalem av Selma Lagerlöf

Har du några lästips du vill dela med dig av? Någon särskild författare som betytt något extra för dig? Kommentera gärna!