Sverige ska få en ny myndighet för psykologiskt försvar. Utmärkt! Vi kan behöva det. Vi behöver nämligen stärka vår svenska identitet, vår stolthet och framför allt vår integritet. För vad ska vi egentligen försvara om inte Sverige är Sverige och svenskar är svenskar? Vad ska vi försvara om vi inte är och har något innanför våra gränser som vi älskar och vill bevara. Regeringen avser tydligen att mest försöka kontrollera informationspåverkan från främmande makt. Inget fel med det, men det är knappast vårt största problem.

Vi ska få en ny myndighet för psykologiskt försvar. Bra! Vi behöver det. På regeringens hemsida kan man ladda ned den utredning i ämnet som lämnades in till statsrådet Mikael Damberg i maj 2020. I sammanfattningen skriver utredarna (under ledning av landshövdingen i Västra Götalands län Anders Danielsson): ” Med utgångspunkt i den försvarspolitiska inriktningspropositionen, de beslutade målen för Sveriges säkerhet och den nationella säkerhetsstrategin är utredningens bedömning att ändamålet med det psykologiska försvaret bör vara att värna det öppna och demokratiska samhället, den fria åsiktsbildningen samt Sveriges frihet och oberoende.” (Kursivt i originaltexten.)

Jag tackar och tar emot när det gäller rätten till fri åsiktsbildning och väljer att nyttja den på en gång. Jag undrar nämligen vad fri åsiktsbildning har med psykologiskt försvar att göra. Ett psykologiskt försvar ska väl handla om att stärka försvarsviljan? Det ska hjälpa oss att tro på oss själva, att vilja vara oss själva, att stå emot känslor av uppgivenhet.

Det hela blir dock något mer begripligt när man ser att det är utländsk informationspåverkan utredarna vill komma åt. Så här fortsätter sammanfattningen: ”Att skydda dessa värden är en del av Sveriges säkerhetspolitik. Sverige utsätts redan i dag för angrepp av olika slag då t.ex. cyberangrepp och försök till otillbörlig informationspåverkan riktas mot svenska myndigheter, förtroendevalda, organisationer, företag, redaktioner, journalister, forskare, tjänstemän och debattörer. Det psykologiska försvaret bör ses som en självklar del av arbetet med att värna det öppna samhället, den fria åsiktsbildningen samt Sveriges frihet och oberoende. En viktig del i detta bör vara att stärka den samlade förmågan att identifiera och möta otillbörlig informationspåverkan och annan spridning av vilseledande information riktad mot Sverige.”

Jag håller med om att Sveriges befolkning inte bör vilseledas av främmande makt: Vi ska tänka själva och fatta våra egna beslut. Men jag undrar ändå om vi inte har än mer grundläggande problem att hantera i Sverige 2020 när det gäller det psykologiska försvaret än informationspåverkan från andra länder.

Hur har vi det exempelvis med vår stolthet och integritet? Tror vi på oss själva? Tror vi på vår identitet, vår historia, vår framtid? För att uppbåda människors försvarsvilja måste de kanske först av allt få känna att de är och har något som är värt att försvara? Visst kan vi försvara våra gränser, men vad är det för mening med gränser om det inte finns något innanför gränserna som vi älskar och uppfattar som vårt? Och hur har vi det förresten med gränser i Sverige? Sätter vi några gränser? Har vi haft gränser för hur många främlingar som fått komma hit? Har vi haft gränser för vad främlingarna får göra innan vi avvisar dem och aldrig släpper in dem igen? Har det överhuvudtaget varit legitimt att tala om gränser och det som gränserna ska stänga ute?

Ett psykologiskt försvar ska skapa stolthet, gränser och integritet. Men det ska också inspirera till framtidstro; missmod stärker knappast försvarsviljan. Idag känner många hopplöshet inför samhällsutvecklingen. Människor tror inte längre på politikers och myndigheters vilja eller förmåga att ta hand om vårt land. Vilken integritet, stolthet och framtidstro ska människor känna när statsministern förklarar på ett torgmöte att han inte vill ha några ”murar” (dvs. gränser) i Europa eller när han sitter i TV och ljuger öppet om orsakerna till den importerade gängkriminaliteten? Och varför ska svenskar känna lojalitet med ett politiskt etablissemang som förnekar vår svenska identitet och värdet av dess historia och ursprung?

Dessutom finns ett uppenbart problem med det fokus som regeringen lägger på utländsk informationspåverkan. Det riskerar framstå som en skenmanöver för att dölja våra verkliga problem. Det finns nämligen ingen bred konsensus idag i Sverige när det gäller frågan om vår identitet och vår kultur: Vem är svensk? Vad är svenskt? Det finns heller ingen konsensus när det gäller bedömningen av samhällsutvecklingen: Är Sverige på väg åt rätt eller fel håll? De som har påpekat problem har kallats alarmister och populister. De som hävdar att utvecklingen går i rätt riktning kallas verklighetsförnekare. Ett psykologiskt försvar som i huvudsak ska ägna sig åt att filtrera och värdera information kan mycket väl komma att uppfattas som en part i detta interna informationskrig. Ska den artikel jag själv nu skriver uppfattas som problematisk ur säkerhetssynpunkt? Sår jag tvivel rörande vår försvarsvilja? Uppmanar jag till passivitet? Spelar jag våra fiender i händerna?

Själv kan jag inte se annat än att många av våra problem är självförvållade. Som jag skrev i en artikel för ett år sedan var det vi själva och inte ryssarna som lade ner vårt invasionsförsvar. Jag ser heller inget annat än att vissa av dessa problem har med självbild och integritet att göra. Därför välkomnar jag i princip ett förstärkt psykologiskt försvar. Men det ska vara ett försvar som stärker vår svenska försvarsvilja genom att stärka vår svenska identitet, stolthet och integritet. Och jag är fullständigt övertygad om att många invandrare också skulle vilja se en sådan utveckling.

Det kan stämma att vi behöver se upp med främmande makters vilja att påverka. Men vi behöver också se upp med vår egen likgiltighet, vår lathet och vår feghet. Vi behöver vi se upp med vår dumsnällhet och ”öppenhet”. Vi behöver stärka vårt psykologiska försvar.