Förr i tiden skötte man trädgårdar på ett helt annat sätt än nu, sa den gamle trädgårdsmästaren. Det var innan vi fick stora, goda, saftiga äpplen året runt med flygplan från Chile och innan flitiga och lågavlönade kenyaner odlade undersköna rosor av alla sorter och sände oss med luftfrakt.

Vad var det som var annorlunda? frågade jag.

Han tittade plirande på mig som om han undrade om jag inte begrep det själv. Han kom fram till att jag nog kunde vara precis så korkad och började förklara.

Om man hade fyra äppelträd förr i tiden i en trädgård var det i varje fall till en början för det mesta olika kvalitet, förklarade han. Ett träd bar kanske präktiga Kejsar Wilhelm (bilden), ett annat Gravensten, saftiga äpplen de också. Men så fanns det också träd av okänd sort som gav usel skörd av små, knotiga och sura frukter. Sådana äpplen ville man inte ha så man sågade av grenar och försökte ympa på kvistar från de goda träden. Sådär höll man på för att hela tiden förbättra det naturen gett oss. De som ägde marken ville ha bra avkastning och därför strävade trädgårdsmästarna efter att få fram de sötaste tomaterna, den mjällaste sparrisen och de största rädisorna. När jag ser på vad vi trädgårdsmästare har åstadkommit genom århundradena med sådan omsorg kan jag inte annat än känna stolthet. Vi har förbättrat människornas liv.

Gör ni inte det nu då? frågade jag, fortfarande lika nollställd.

Nu? sa han. Vet du ingenting om modern trädgårdsodling?

Uppenbarligen inte, svarade jag.

Numera gäller ett nytt reglemente, fortsatte trädgårdsmästaren. Äpplena kommer som sagt från Chile, trädgårdsslangarna från Tyskland, gräsklipparen kommer från Husqvarna och bensinen den drivs med kommer från Nordsjön. Själv hämtar jag min lön i en bankomat. Förstår du? Allt går av sig själv och det spelar ingen roll om det inte blir någon vidare avkastning från trädgården.

Men han som äger trädgården, vill inte han ha någon avkastning? undrade jag.

Det är det som är det underliga, sa den gamle trädgårdsmästaren. Jag har fått nya instruktioner om hur jag ska förhålla mig till grödorna. Det finns olika principer. En väldigt viktig princip är till exempel att alla äpplen är lika värda. Principen om alla äpplens lika värde heter den.

Är de sura små frukterna från vildapeln lika mycket värda som din Gravensten? frågade jag misstroget.

Ja, svarade trädgårdsmästaren. Sist jag gick på kurs i modern hortikultur så fick vi lära oss att alla äpplens lika värde är en del av värdegrunden. Man får absolut inte se ned på sura äppelkart.

Vad ska man göra då?

Man ska lära dem att känna sig som om de vore Kejsar Wilhelm.

Men det är ju befängt! invände jag. Om inte annat så kommer de väl att upptäcka att ingen vill anställa, jag menar äta, dem?

De som bestämmer över trädgården har tänkt på det där också, sa trädgårdsmästaren. De betalar människor för att äta surkart. På det viset får även surkarten en värdig mening med sin existens. Det är inte konstigare än att staten betalar lönen för att folk ska få jobb och känna sig nyttiga.

Är det likadant med alla de andra grönsakerna och frukterna? frågade jag alltmer förbluffad.

Visst, det finns krusbär som är eftersatta för att de stått i skuggan. De blir inte lika bra som privilegierade krusbär som stått i solen. Men alla krusbär har samma värde, värdegrunden gäller även för dem. Vår uppgift som trädgårdsmästare är att ge de förtryckta krusbären extrainsatser. De är samhällets olycksbär och samhället har därför en skyldighet att kompensera dem för att de inte fått samma möjligheter där i skuggan.

Plötsligt kom jag på en sak som jag inte förstod. Hörrudu, sa jag, gäller värdegrunden per art eller gäller den också mellan arterna?

Hur menar du? frågade trädgårdsmästaren.

Ja, att ett surkart från en vildapel är lika mycket värt som en Gravensten går kanske att begripa, men hur förhåller sig surkartet till en rötangripen gurka? Hur fördelar man resurserna?

Det första vi gör är förstås att anmäla att vi behöver fler stödträdgårdsmästare. Men det är sant att det där har blivit ett stort problem. Det var mycket lättare tidigare när vi bara behövde sträva efter bra produkter. Nu ska vi göra avvägningar mellan kvaliteten och värdegrunden.

Så du menar att ett förtryckt krusbär kan få en personlig assisten? sa jag med ett försök till ironi som föll platt till marken.

Hur vet ni vem ni ska satsa på om det står mellan en förkrympt rädisa och ett halvruttet nedfallet päron? fortsatte jag.

Vi diskuterade just den frågan på den senaste värdegrundskursen. I princip ska resurserna gå till de frukter och grönsaker som fått lida mest. Men detta är svårt att avgöra så forskningen har nu kastat sig över den frågan. Det kallas identitetsstudier. Problemet är att varje art har bildat ett förbund, till exempel Salladshuvudenas riksförening, för att med eftertryck kunna visa att den egna arten är den mest kränkta och eftersatta.

Blir det liksom slagsmål om att vara svagast för att på så vis få mest kompensation?

Det kan man säga. Det uppstår en massa kniviga spörsmål som inte existerade före värdegrunden. Svåra avvägningar som kräver nya lagar och politiska beslut. Jag måste ofta ringa till Trädgårdsstyrelsen för att få vägledning. Till exempel har vi sedan årtionden ett helt bestånd med vackra lupiner som nu blivit bannlysta som invasiv art så jag har begärt dispens. Men egentligen har våra blommor nog ingen chans mot de statliga lupinofoberna.

Gäller inte värdegrunden för dem?

Jag tror inte det är utrett än. Det är jättesvårt att veta vilka främmande arter som är invasiva och vilka som är berikande, vilka som ska bekämpas och vilka som ska ha bidrag och terapi. Det behövs mycket forskning. Vi har ännu inte riktigt förstått den värdegrund vi anammat.

Den där trädgårdspolitiken kan väl inte vara hållbar! utbrister jag till slut.

Jo, jo, allt ska vara hållbart! De har bara inte riktigt beslutat vad ordet betyder.