MOHAMED OMAR: Två engelska hjältar – en påhittad och en verklig

I går skrev jag om Sherlock Holmes, en av mina favoritfigurer. En av de saker som gör honom älskvärd är hans förening av skarpt intellekt och mänsklig värme. På något sätt personifierar han den västerländska andan: logik och vetenskap i förening med empati och kreativitet. Han var, som Stephen Fry konstaterar, den förste i raden av ”caped crusaders” som Superman och Batman.

På väggen i salongen på Baker Street 221b hänger ett porträtt av en man med mustasch och fez på huvudet. Mannen är general Charles Gordon och, liksom Sherlock Holmes är han en engelsk hjälte, men en verklig sådan. Han var guvernör i Sudan.

År 1881 gjorde en fanatisk muslimsk ledare uppror mot britterna i Sudan. Han utropade sig till ”mahdi”, frälsare, och därför kom hans anhängare att kallas ”mahdister”. Dessa mahdister erövrade Khartoum den 26 januari 1885 och gjorde den till huvudstad i deras nya rike. Mahdins son ärvde makten och kallade sig kalif.

Det var general Gordon som försvarade Khartoum mot mahdisternas anfall. Han gjorde sitt bästa men förlorade. Jihadkrigarna halshögg Gordon och satte hans huvud på ett spjut. Mahdin införde ett strängt islamiskt styre med despoti, grymma straff och slaveri.

En av orsakerna till mahdistupproret i Sudan var just att engelsmännen krävde att man avskaffade det människoförnedrande slaveriet. Det kunde man inte göra eftersom slaveriet är sanktionerat i Koranen och av profeten Muhammed. Islams profet var själv slavägare och slavhandlare.

General Gordon hade fört en lång och svår kamp mot den islamiska slavhandeln i Afrika. Man kan läsa om detta i en berättelse i Läsebok för folkskolan från 1922:

Med tiden blevo de arabiska slavhandlarna allt mäktigare, ja, några av dem förvärvade så stora rikedomar och hade så många trupper och befästa platser, att de med rätta kunde kallas slavkungar. Inom sina områden styrde de med nästan oinskränkt makt. Mest betydande av dem alla var Zubair Hachama, ”Svarta paschan” eller ”Rovdjurspaschan”, som han kallades för sitt hemska, vilda utseende. Han rådde över mer än trettio stationer, och hans namn var fruktat i hela Sudan.

[…]

I det land, som förut skänkt Afrika en av sina ädlaste söner, Livingstone, fanns lyckligtvis nu en man, som visat sig äga en rent underbar makt över halvvilda folkslag. Hans karaktär utgjorde också en borgen för att, så vitt på honom ankomme, inga låga, egennyttiga avsikter skulle få bli bestämmande för företaget. Hans namn var Charles Gordon.

[…]

Först och främst gällde det för Gordon att vinna förtroende bland de infödda. Hans hjärta blödde, när han på sina långa färder kom till den ena förhärjade, nedbrända byn efter den andra, eller när han såg det elände, som de stackars negrerna voro försänkta i på grund av slavhandeln. På många ställen var det, som om de inom familjerna blivit så vana att skiljas från varandra, att kärleken mellan föräldrar och barn, mellan syskon och nära anhöriga alldeles dött ut.

En gång slog sig en man med sin hustru och två barn ned nära stationen, där Gordon uppehöll sig. Han gav dem var dag litet säd, s. k. durra, ty den, som de själva sått, var ej färdig att skördas än. En dag, när Gordon kom in i kojan, såg han endast ett av barnen där med fadern och modern. Han frågade efter det andra. Hur häpen blev han ej, när modern helt lugnt sade honom, att de hade gett bort den lilla till en man, som de stulit en ko från, innan de kommo hit, men som nu lyckats få reda på dem. ”Men sörjer ni inte över barnet?” frågade Gordon. ”Nej då”, svarade modern, ”kon var mycket bättre.” En sådan hjärtlöshet skulle ej förekommit bland negrerna här, om ej slavhandeln förhärdat deras hjärtan.

[…]

Omkring tjugo år senare fick Charles Gordon låta sitt liv i Afrika för just denna svarta befolkning, som han älskat så mycket och ömkat sig över. Ar 1884 kallades han av den egyptiske kediven att bistå honom i kampen mot en fanatisk upprorsledare i Sudan, vilken utgav sig för att vara en Mahdi, d. v. s, en av Gud utsänd profet. I spetsen för en stor arabisk styrka lyckades Mahdin i slutet av år 1884 innesluta Gordon i Kartum, och då äntligen i januari 1885 efter en lång och bitter väntan de engelska trupper anlände, som utrustats till Gordons bistånd, vajade Mahdins baner på palatset i Kartum . . . Två dagar förut, den 26 januari 1885, hade staden fallit och Gordon dödats av de framstormande araberna.

Sorgen över Gordons död var gränslös såväl bland hans svarta vänner som i England. Det var icke blott en skicklig härförare, ett organisatoriskt snille England förlorat utan en av sina bästa söner, en riddare utan vank och tadel.

Historikern Dick Harrison har i del tre av sitt arbete om slaveriet skrivit om hur den europeiska kolonialismen i Afrika hade sina förtjänster:

”Därmed inte sagt att imperialismen var odelat negativ för Afrika. Kontinenten blev utan tvekan bättre av att män som Msiri, Mlozi, al-Zubayer och Tippu Tip försvann från arenan. Genom att Afrika styckades upp mellan de västerländska kolonialherrarna upphörde de slavräder som under de senaste decennierna hade förvandlat delar av kontinenten till ett inferno. Afrika blev en fredligare världsdel. Indirekt medförde freden stora strukturella problem inte bara för slavhandeln utan också för slaveriet eftersom nya ofria i systemet bromsades.”

En framträdande egenskap i väst är självkritiken. Vi försöker inte förneka våra synder. Vi biktar och späker oss offentligt. I en del fall har den sunda självkritiken dock övergått till ett osunt självhat. Ett prov på sådant självhat finner man i Sven Lindqvists bok Utrota varenda jävel (1992).

Lindqvist hävdar att satsen ”Utrota varenda jävel” är den ”europeiska tankens kärna”. Satsen, tillägger han längre fram, är ”sant europeisk”. Europa är inte civilisation och upplysning, inte vetenskap och humanism. Nej, Europa är mörker. Mörkrets hjärta.

Lindqvist spinner hela sin boklånga essä kring Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta (1899) om Marlows flodfärd in i Afrikas hjärta i sökandet efter mr Kurtz. Det är därifrån han hämtat satsen ”Utrota varenda jävel”, en svensk översättning av Kurtz ord ”Exterminate all the brutes”.

Lindqvist tar upp mahdistupproret i Sudan 1881-1899, men beskriver bara mahdisterna som ”en islamisk rörelse som gjorde framgångsrikt motstånd mot engelsmännen”. Vad han inte nämner är alltså att mahdisterna var vad vi idag skulle kalla ”islamister” eller ”jihadister” som byggde en teokratisk diktatur med slaveri och grymma sharialagar.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar