Jobbet är inte ett nödvändigt ont utan livets mening, i alla fall i den protestantiska kultursfären. Det är åtminstone den protestantiska självbilden, men vi finner det även i taoismen. Sedan tycker jag personligen som resvan globetrotter, att folk tycks jobba lika mycket i alla kulturer, även om strukturerna är mer dysfunktionella i flertalet länder.

Arbetslöshet är något absolut dåligt i alla bemärkelser, och destruktivt för såväl samhället som för individen. Av den anledning tycker jag att Sverige agerat rätt i pandemin. Vi har hållit igång samhället även om det varit horribla kostnader i form av dödsfall bland svaga och sjuka, främst inom äldrevården. Men vad beror det på? En förklaring är att personer utan adekvat utbildning jobbar där. Att jobba med äldre ska vara ett högstatusjobb med bra lön och bra utbildning. Vi måste få alla i arbete. Det är den protestantiska kulturens essens och dess fortlevnad som står på spel.

Vi bör rensa bort de låtsasjobb i mellansektorn som är högavlönade men egentligen inte spelar någon roll. Vi behöver utbilda fler till poliser, militärer, lärare och inte minst inom vården. Vi måste rensa bort företag som lever på skattebetalade tjänster. Det är ett kannibalistiskt system som bara kan sluta med samhällets utarmning. I princip är privat vård och skola inget problem, utan har ökat kvaliteten, men långsiktigt måste staten återta initiativet och satsa på produktion. Vi måste vända skeppet i en annan riktning och bygga bilar, flygplan, teknik och produkter vi kan exportera och som kan komma till nytta till samhällets medborgare. Vi ska inte acceptera fallet ner mot en u-landsnivå som vi ser runt omkring oss. Senaste nyheten är hur kriminella nätverk från Sverige etablerats i Spanien. Är det vår nya profil som land och vår nya export?

Vi har också ett akademiskt proletariat med högsta möjliga utbildade som inte får jobb. Är det rimligt för ett land som säger sig vara en kunskapsnation? Vi är inte en kunskapsnation. Punkt. Vi är ett land som i snabb takt rasar mot att bli ett u-land med “gated communities” och en desperat mellanklass som antingen faller ner i arbetslöshet eller klamrar sig fast vid låtsasjobb i mellansektorn.

Vi måste också vrida debatten i rätt riktning. Vi lever i ett fullständigt förljuget samhälle. Som Patrik Engellau skriver i krönikan ‘Skördetid’ i Det goda samhället:

Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro anser att Sverige är ett av de mest förljugna samhällena i världen, kanske det mest förljugna. Med förljugenhet avser hon klyftan mellan å ena sidan den officiellt och allmänt påbjudna sanningen och å den andra verkligheten.

Eftersom jag är gift med en brasilianska och är i Brasilien då och då, är min analys densamma. Sverige bygger på en offentlig lögn. Vi måste börja våga vara sanningsenliga om vi ska bygga ett bättre samhälle.

Arbetarklassen lever dock ganska gott och det är bra! Byggare, snickare, rörmokare och de jobb som utgör samhället grundval kommer alltid behövas. De förtjänar bra betalt och det får de. Det akademiska proletariat måste få en chans att få jobb. En lösning är att de får stöd att utbildas till dessa grundläggande jobb, som byggare, snickare, rörmokare. Eller jobb inom kunskapssektorn. Annars blir de bara en tröttsam och skränig överutbildad vänster som gastar på barrikaderna. Att vara doktor i humaniora och rörmokare är ingen dålig kombination. Den kan leda till nya innovationer.

Den protestantiska kulturen och moralen utgör grundvalen för vårt samhälle och Statens uppgift är att säkra våldsmonopolet och i gengäld erbjuda medborgarna trygghet, en annan uppgift är att se till att alla kommer i arbete. Den nuvarande regimen – jag väljer att kalla den så eftersom båda blocken består av samma krets av människor – har misslyckats med båda uppgifterna. Staten erbjuder varken trygghet eller jobb. Vi behöver en omstart med fokus på äkta produktion och ett kunskapssamhälle värt namnet.

Thomas Karlsson, filosofiedoktor i religionshistoria vid Stockholms Universitet och Fellow Researcher vid Yale University, USA.

BILD: Svenska fabriksarbetare i början av 1900-talet. Mannen utan huvudbonad i mitten är Gustaf L M Ericsson.