Kulturen tillhör vänstern. Därför är kulturen samhällskritisk, normkritisk och kritisk mot det mesta som människor har skapat för att göra livet uthärdligt. Man önskar att våra kulturutövare ville ägna mer energi åt att visa hur värdefull vår samhällsordning är, hur värdefulla våra normer är, hur värdefulla våra könsroller är. Men icke. Det händer ingenting. Antagligen för att de helt enkelt inte kan gestalta vad de inte förstår. De borde titta på Fanny och Alexander av Ingmar Bergman för att se och lära.

Kulturen tillhör vänstern. I alla fall den så kallat seriösa kulturen. Populärkulturen får vi ta en annan gång. Därför är kulturen också ”engagerad”. Den tar sig an alla de brister som finns i samhället och i tillvaron i stort. Och de är många: Vi människor kan inte kommunicera med varandra, vi har trasats sönder av olyckliga barndomar, vi vantrivs i vår banala vardagstillvaro, vi förblindas av våra fördomar, våra liv saknar mening, vi är existentiellt hemlösa, vi är offer för orättvisor, vi är offer för normer, vi är i princip offer för precis allt vad kosmisk och mänsklig ofullständighet heter.

Det finns en dominerande rörelse i allt det här, en riktning, det vill säga en utgångspunkt och ett mål. Utgångspunkten är vår konventionella uppfattning om en mänsklig verklighet som fungerar ungefär som den ska: Det finns individer, det finns saker, det finns kulturer, det finns kommunikation, kärlek, förening, det finns något att tro på, det finns skillnader mellan vi och dom, mellan män och kvinnor, och det finns en någorlunda etablerad idé om hur ett bra liv ser ut. Denna tro på hur tillvaron är beskaffad och hur livet ska vara är just det som de djupsinniga konstnärerna vill utmana och ifrågasätta.

”Människor är så naiva (tänker kulturaktivisten). De lever i en lögn, i en livslögn. Det är konstens uppgift att avslöja lögnen, att ifrågasätta alla sanningar, att dekonstruera alla identiteter, att trotsa alla idéer om vad som är vackert. För vem bestämmer vad som är vackert? Kroppsvätskor är också vackra. Skönheten bor faktiskt i vår bräcklighet, i vår trasighet. I allt som vi försöker gömma undan för att det stör. Varför ska ordning vara bättre än oordning? Vem har bestämt det? Antagligen någon vit cis-person som inte tålde det Andra, det där som han var tvungen att förneka och trycka undan för att hans lilla drömvärld skulle kunna existera, men som konsten nu tar tillbaka, återupptäcker, återupprättar. Konsten ska nämligen vara sann. Och det sanna finns alltid bortom alla idealiserade bilder. Det är i chocken som det sanna framträder. Därför måste konsten vara kompromisslös. Allt vi tror på måste ifrågasättas.”

Så ungefär tänker kulturvänstern. Den utgår från vår traditionella världsbild och syftar framåt mot något mer autentiskt. Något som ska finnas bortom konventionerna, bortom lögnerna. Något som ska framträda med hjälp av dekonstruktion och ifrågasättande. Men hittar de dit? Finns det förlovade landet av sanning och äkthet – och kanske till och med rättvisa? – där borta på andra sidan konsten? Svaret är kanske både ja och nej.

Ja för att en dekonstruerande konst kan ge oss insikter om de mått av illusion som finns i många av våra föreställningar om oss själva och våra liv. Ingmar Bergmans ”Persona” från 1966 är en film som – när den fungerar, den fungerar inte på alla – verkligen kan få tillvaron att gunga till. Bergman framställer våra liv som ett slags meningslöst skådespeleri där våra personligheter egentligen bara är masker (”persona” betyder mask på latin). Och så kan vi uppfatta livet ibland. Och det kan vara konstens uppgift att få oss att uppfatta den dimensionen av tillvaron. Inget fel med det. Ingmar Bergman var ett geni. Jag tänker aldrig säga ett ont ord om honom. Men jag vidmakthåller att perspektivet också är begränsat. Livet kan framställas som ett meningslöst skådespeleri. Bra. Fantastiskt. Men livet kan också vara mycket mer än ett meningslöst skådespeleri och hur ska det gestaltas? Och hur når vi egentligen fram till en hållbar och verkligt intressant autenticitet? För vi vill väl lära oss något mer av konsten än att allt är lögn? Vad är det för autenticitet? Något mer måste väl finnas?

Vad jag vill säga är att den norm- och samhällskritiska konsten ofta inte når längre än till ett kritiserande av våra normer, trossatser och föreställningar eftersom den inte verkar förstå så mycket mer av tillvaron än detta kritiska perspektiv. Om vårt västerländska samhälle består av lögn och förbannad dikt kommer de konstnärer som tror på detta inte kunna framställa den som något annat än lögn och förbannad dikt. Samhällsordningen är lögn och förbannad dikt. Därför ska kulturen bjuda upp till kamp. Den ska avslöja lögnerna och orättvisorna. Kultur är viktigt! Kulturen ska förändra!

Men tänk om kulturen också kan ta ett steg till? Tänk om konsten kan visa att människan i alla fall, trots sina brister, trots sina lögner, trots sina masker, kan åstadkomma något ädelt och märkvärdigt? Och tänk om kulturen istället för att kritisera allt som människor byggt upp under tusentals år i form av samhällsordning, konventioner och skönhet ägnade sig åt att visa varför vi behöver allt detta? Men klarar den av det? Förstår ens våra konstnärer och våra vänsterintellektuella vad jag pratar om? Förstår de hur bräckligt och värdefullt vårt samhälle är? Förstår de hur viktigt det är med skönhet? Förstår de att traditioner och gemenskaper finns till för att fylla våra liv med mening och innehåll? Förstår de hur värdefullt det är att vi alla inte är lika? Att det finns män och kvinnor? Manligt och kvinnligt? Förstår de hur viktigt det kan vara för människor att ha ett samhälle, ett land, en kultur att identifiera sig med?

Ingmar Bergmans största merit är kanske att han i sin sista stora film, ”Fanny och Alexander”, vände på sitt tidigare så negativa perspektiv och visade att det är i familjen, i gemenskapen, i arbetet, i våra trossatser och traditioner som det mänskliga livet når sin fulla potential. Utgångspunkten är återigen konventionen, det normala. Men sökandet efter något annat, något mer autentiskt blir en återvändsgränd. Lyckan finns inte i den sanna tillvaron inför Guds ansikte (hos biskopen), men i den traditionella familjen och i skådespelaryrket. (Har du ingen aning om vad jag pratar om? Se ”Fanny och Alexander”.) Både i familjen och på teaterscenen får man spela roller för att kunna existera. Men bättre det än tomheten och intigheten. Människan behöver inte Gud för att leva. Hon behöver ingen fullständighet. Hon behöver sin mänsklighet. Hon behöver sin plats, sin roll, sin funktion, sin flock.

En konservativt inriktad ny svensk kultur får gärna gå i Bergmans fotspår. Undersök värdet av familjen, värdet av våra roller, värdet av våra traditioner och gemenskaper. Titta på Youtube hur ”Fanny och Alexander” börjar. Den unge Alexander sitter och plockar med dockorna på en dockteaterscen. Det måste vara ordning på scenen för att spelet ska fungera. Alla måste veta sin plats och kunna sin roll. Den moderna vänstern ser detta tänkande som totalitärt och tvingande: Vi tvingar in människor i roller och normer. Så kan det vara om man driver ett normativt tänkande för långt. Inget ska drivas för långt. Vad en konservativt inriktad ny svensk kultur också gärna får försöka

visa är att rollerna och normerna befriar. De ger oss en riktning och en mening utan att vara tvingande. Vi kan inte bara leva i total frihet. Vi behöver regi också, något som håller ordning och hjälper oss att hitta våra repliker.

Det finns mycket att göra för en ny svensk kultur. Hur mycket som helst.