Att postmodernisterna hade rätt i att det inte finns någon sanning upptäcker man när man läser olika internationella tolkningar av den svenska coronapolitiken. Alla bedömare har sin egen förklaring. Man vet inte säkert om alla försöker förklara samma sak, men det verkar som om det som anses behöva förklaras är att Sverige, enligt vad det påstås, har varit unikt i sin ovilja att stänga ekonomin. Detta förhållande, antas det, måste bero på någon fundamental skillnad mellan den svenska mentaliteten och motsvarande anda i nedstängningsländerna.

En inte så oäven förklaring presenterades i den engelska nättidskriften Unherd av en person som säger sig vara hälften svensk och hälften engelsman och därför bekant med svenskarnas tankevanor. Han säger att den svenska mentaliteten definieras av tre betydelsefulla svenska ord som inte kan översättas till andra språk utan endast har mening i en svensk kontext. Orden är njuta, allemansrätt samt lagom.

Tanken är att svenskarna är så förtjusta i att njuta, särskilt på sommaren, att de inte kan tänka sig någon nedstängning. Nedstängning går också emot allemansrätten men eftersom allemansrätten brukas med förnuft av svenskarna så kan de lika gärna få röra sig fritt. Att stänga ned landet är inte lagom. Lagom är att tillåta folk att samlas i grupper om 50. Lagom är också att tvätta händerna och hålla distans.

Den halvsvenske författaren menar att denna svenska mentalitet, som också påstås delas av statsepidemiolog Anders Tegnell, gör att det vuxit fram en svensk samstämmighet om att inte ha någon drakonisk coronapolitik.

Jag kan hålla med om att Sverige inte haft någon drakonisk coronapolitik och jag tror att den öppenheten har varit bra för landet. Möjligen hade öppenheten kunnat vara ännu större eftersom det som förhindrar smittspridning nog snarare är självkontrollen hos människor som vet sig tillhöra en riskgrupp än olika statliga rekommendationer. Däremot tror jag inte att detta har något med någon särskilt starkt omfattad svensk specialmentalitet att göra. Jag tror inte att den svaga – och därför enligt min osäkra mening rimliga – svenska coronapolitiken berodde på aktiva beslut utan snarare på att politikerna och myndigheterna inte haft kraft och företagsamhet att göra något annat än att ganska passivt iaktta hur det hela fortlöpte.

Jo, en sak gjordes med eftertryck. Man såg till att vårdapparaten färdigställdes för att klara av en ännu större belastning inom intensivvården än vad som visade sig behövas. I övrigt gjordes inte så mycket, vilket var bra, utom när det gäller de äldreäldre som man sa sig särskilt värna om. De insjuknade på äldreboendena fick inte ens syrgas utan behandlades med morfin vilket är ett sätt att ta dem av daga. De hölls aktivt borta från sjukhusen enligt Socialstyrelsens nyligen utvecklade prioriteringsordning.

Så vad hände? När man betraktar statistiken verkar det tydligt. Se följande grafer över antalet nya fall per dag och antalet döda per dag.

 

De dagliga nya sjukdomsfallen började uppträda i månadsskiftet februari/mars och ökade ganska stabilt till slutet av juni för att sedan gradvis klinga av. Coronat fick först klorna i de sköraste människorna och dödade dem snabbt och skoningslöst. Det syns på kurvan över antalet döda per dag som gick upp med väldig fart tills den nått en topp redan i mitten av april för att därefter långsamt närma sig noll.

Det intressanta är att antalet nya fall fortsatte att öka i mer än två månader efter det att dödstalen nått sin topp. Det betyder att ju mer tiden gick så minskade dödligheten bland de nysmittade. Jag har svårt att göra någon annan tolkning än att de som var mer eller mindre predestinerade att dö gjorde det i början av pandemin och att senare tillkomna smittade fick ett lindrigare sjukdomsförlopp. Den utvecklingen verkar ganska naturlig och till stor del oberoende av vad slags coronapolitik som förts (bortsett från att färre äldreäldre hade dött om folk på äldreboendena hade hanterats bättre).

Man skulle också förvänta sig en annan mekanism, nämligen att dödsfallen i landet som helhet skulle förskjutas i tiden. När coronat bröt ut skulle en tids överdödlighet inträffa till exempel att folk som i normala fall levt till i augusti i stället dog i april. Men när liemannen så snabbt tagit de sköraste fallen skulle han få svårare att hitta nya offer och då skulle överdödligheten förvandlas till underdödlighet, alltså att det under en viss period dör färre människor än det brukat göra under just den delen av året.

Detta är också precis vad som skett. Se den inledande bilden. Den lila kurvan visar antalet döda per dag i år och den gröna det genomsnittliga antalet döda under de föregående fem åren. Utvecklingen är precis den man kunde förvänta sig. Nu kommer underdödlighet troligtvis att råda ett par månader tills vi kommer tillbaka till normalkurvan.

En märkvärdig sak som jag funderar över är varför vår tids pest bara resulterar i att dödligheten flyttar sig mellan månaderna medan en äldre tids pest som digerdöden ledde till att befolkningen minskade med en tredjedel eller däromkring och det tog århundraden att återställa antalet människor.