PATRIK ENGELLAU: Hur välfärdssystemet uppmuntrar till rasism

Den andra augusti ägnade Dagens Nyheter åtta sidor – förstasidan (bilden) samt sju ytterligare sidor – till att inpränta i läsekretsen att Sverige förtrycker svarta människor. Sex svarta i Sverige boende personer fick vittna om detta förtryck.

Artikelns budskap stämmer inte med min uppfattning om sakernas tillstånd. Det finns enligt mitt förmenande ingen strukturell rasism mot svarta i vårt land. Jag har aldrig hört någon svensk klaga på svarta människors hudfärg men dock stundom på deras vanor. Till exempel anklagas de ofta – på svagt bevisade grunder – för att leva på bidrag på skattebetalarnas bekostnad.

Vad är det då för rasförtryck Dagens Nyheter har uppdagat? Huvudvittnet heter Titus och blev haffad av tullen på vägen från Köpenhamn. Titus blev förd till ett ”fönsterlöst” rum där tullen tog av honom kläderna och undersökte hans anus. Det förklaras inte i artikeln men tullen måste ha misstänkt Titus för knarksmuggling. Smugglare lägger ofta knarket i en kondom som de deponerar i anus. Det är inte behagligt att bli kroppsundersökt men det får man finna sig i om tullen grips av misstankar. Det hände mig för länge sedan på Arlanda. Jag hade en kaninpäls på den tiden och tullen tyckte väl att jag såg ut som en hippie. Det var bara att ta av sig kalsingarna.

Det märkvärdiga är det som händer efter det att Titus tvingats strippa. Titus är så kränkt att han inte kan återgå till arbetet. Han försörjer sig på något annat sätt. Han gör en polisanmälan. ”Det känns bra hos polisen”, tycker Titus. Att bli petad i ändan av en tullare är enligt svensk lag en våldtäkt, får han veta. Åklagaren lägger dock ned ärendet. Men Titus har fått en psykolog och en advokat på någons bekostnad och advokaten får överåklagaren att återuppta undersökningen. JO och DO har blivit inkopplade och kräver att Tullverket svarar på frågor. Något halvår efter den ursprungliga händelsen lägger åklagaren åter ned fallet. Advokaten är upprörd för att hon inte kan fortsätta att driva fallet. Själv är jag mest tagen av hur svenska myndigheter ansträngt sig för att undersöka om Titus anklagelser har fog för sig. Hur mycket tid och pengar har staten lagt ned på ärendet?

Titus är den i skaran av sex förtryckta afrikaner som råkat mest illa ut. Jag antar att Dagens Nyheter har letat efter särskilt upprörande fall. Bara i ett annat av de sex fallen har myndigheter blivit inblandade. Det var när Patience blivit kastad av tåget mellan Örebro och Västerås för att hon försökte åka på en utgången biljett. DO har förhört SJ. Patience är upprörd för att SJ inte skrivit något om racism och diskriminering. ”För Patience är det själva kärnan.”

När Samuels son var sex år hade sonen blivit kallad ”n-unge” och anklagats för att ha ”ful frisyr” av en man i tunnelbanan mellan Slussen och Medborgarplatsen.

Emily och hennes man är svenska medborgare och ”bor i en fin lägenhet med uteplats i södra Stockholm”. Hon menar att Sverige genomsyras av strukturell rasism. Barnen får höra saker som ”du är brun och ful”. Just nu funderar Emily och familjen på att flytta till Kanada.

Jason Diakité, ”en av Sveriges mest folkkära artister”, kan känna sig ”så jävla arg, rasande, vid tanken på rasism”. Han har själv blivit stoppad av polisen ”massor med gånger”. (Det har jag också, framför allt för trafikförseelser.)

Asiatou tror inte att svenskar förstår ”hur mycket skit vi får ta”. En gång skulle hon fira Eid al-fitr och blev nobbad av en taxichaufför som frågade ”Vad gör ni här era jävla apor?”.

Man kan tycka att de exempel på svensk strukturell rasism varmed Dagens Nyheter vill chockera och anklaga sina svenska läsare är tämligen beskedliga om man jämför exempelvis med svarta som blir ihjälskjutna av amerikansk polis eller med moçambikiska arbetskraftsinvandrare som blir mördade i stora grupper i sydafrikanska townships. Men det kan vara en billig poäng. Rasism som rasism.

Jag tror att det som retar en del svenskar till den grad att de kan säga ”n-unge” till ett mörkhyat barn på tunnelbanan är att svenskarna känner att stora grupper av relativt nyanlända inte är tacksamma för vad Sverige gör för dem och att de inte vill anpassa sig till Sverige. Det är som att få en gäst i sitt hus som inte vill rätta sig efter husets regler och till och med gör en poäng av sin ovilja till anpassning. Kineser som vill smälta in i en annan kultur tar sig ofta lokala namn för att visa sina goda avsikter och kanske på så sätt få ett jobb. Varför kallar sig inte Asiatou för Berit? Varför har den folkkäre Jason Diakité tagit sitt artistnamn efter den afrikanska järnvägsknuten Timbuktu i stället för en svensk motsvarighet, till exempel Teckomatorp eller Hallsberg?

Det som manar migranter till assimilation är i första hand tvånget till försörjning. Om man måste ha en lön för att överleva gör man allt för att smälta in. Se på alla svenskar som inte törs öppna munnen på jobbet av rädsla för att de skulle få besvär på arbetsplatsen om de vägrade att gå på värdegrundskurs. Det är nog den svenska mångkulturella bidragspolitiken som ger många afrikaner kuraget att inte vilja integrera sig. Och för att vanliga svenskar inte ska klaga utan i stället skämmas och betala gör Dagens Nyheter ett stort nummer av påstådd strukturell rasism i Sverige.

Patrik Engellau