För ett tag sedan skrev jag en text där jag framförde tesen att alla de stora befrielserörelserna som startades i samband med demokratins genombrott faktiskt nått sina mål under nittonhundratalets andra hälft och därefter urartat. Kvinnornas kamp för jämställdhet hade segrat år 1975 eller däromkring. Kvinnorna hade fått lika lön och lika chanser. Men feminismen tog av i en helt ny riktning och började kräva sådant som kvotering vilket är något helt annat än konkurrens på lika villkor, alltså det sätt på vilket män konkurrera med varandra, utan i stället ett slags separatism med statsgaranterade privilegier.

Det var samma sak med de homosexuellas kamp för erkännande. Målet var uppnått under nittonhundratalets andra hälft. Homosexuella behövde inte skämmas längre. Ingen tyckte det var konstigt med två män som levde ihop. Jag minns det precis. Jag hade en bögkompis med en hög position inom Världsbanken. Vi träffades första gången som biståndsgivarkollegor i Guinea-Bissau år 1976. Då svarade han undvikande på frågor om sitt privatliv. Ett par år senare hade han kommit ut och visade bilder på sin man vilket mottogs utan några höjda ögonbryn hos arbetsgivaren. Sedan spårade den kampen ur och förvandlades till något som kallas hbtq+ (eller något ännu mer avancerat ty benämningarna är färskvara) och inte har ett dugg med jämställdhet och likabehandling att göra utan i stället att hitta på nya kön som åstadkoms exempelvis med skattebetalarfinansierad kirurgi.

Varför rörelser med rimliga syften vid mållinjen plötsligt viker av i en helt ny riktning är svårt att förstå. Den enda förklaring som jag kan komma på är att de med tiden utvecklat ett aktivistiskt ledarskap av hängivna kadrer, till exempel specialiserade universitetsfakulteter och föreningsfunktionärer som har sina liv och kanske försörjning knutna till saken och skulle förlora sina existensers mening om kampen avslutades bara för att den nått sina mål. De måste hitta nya ändamål för att få utlopp för sin energi och kanske motivera sin inkomst. De ångar på utan att ens notera att de vunnit.

Detta syndrom verkar ha drabbat även svarta människors kamp för jämlikhet och lika rättigheter. Nu talar jag om USA för det är där kampen utspelats. I Sverige har det knappt funnits några svarta så motsvarande svenska rörelse har på denna punkt liksom på de flesta andra entusiastiskt imiterat den amerikanska förebilden enligt det kulturkolonialistiska mönster som dominerar världen. Vi anammar de moderna amerikanska tankarna vare sig det lokalt finns någon grund för det eller inte.

Den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen nådde sin höjdpunkt under sextiotalet under sådana svarta ledare som pastor Martin Luther King (tredje från vänster på bilden). Jag har svenska kompisar som år 1965 reste till Selma, Alabama, för att delta i Kings stora marsch till delstatshuvudstaden Montgomery för att med icke-våldsmetoder bekämpa de hinder som etablerats mot de svartas rätt att delta i demokratiska val.

Tio, femton år senare var den striden vunnen för de svarta. Diskrimineringen var förbjuden. Även om fördomar mot svarta fortfarande existerade hade de vid det laget rätt till likabehandling och dessutom stöd från många, kanske de flesta, vita. När jag gick i amerikansk skola i början av sextiotalet kunde mina skolkamrater utan att skämmas ge uttryck för sin motvilja mot svarta. Tio år senare var det omöjligt. Den som i bakantskapskretsen uttryckte sig negativt om svarta människor möttes av avståndstagande.

Martin Luther Kings och medborgarrörelsens mål var likaberättigande. Det rasistiska begreppet ras skulle inte längre användas. De svarta skulle inlemmas i den amerikanska gemenskapen och åtnjuta alla rättigheter. Syftet var integration och utplånande av alla olikheter mellan vita och folk av annan färg. ”Jag har en dröm”, predikade King och citerade den amerikanska självständighetsförklaringen, ”att nationen en vacker dag skall resa sig och göra den verkliga innebörden av sin troslära till verklighet: ’Vi anser att dessa sanningar är självklara, att alla människor skapats som likar’. Jag har en dröm, att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation där de inte blir dömda efter sin hudfärg, utan efter deras karaktärs innehåll.” Så har det i stort sett blivit, i varje fall enligt lagarna.

Filosofin bakom Black Lives Matter är den motsatta. Nu är det uttryckligen våld i stället för icke-våld som gäller. Det märks på de ursinniga kravaller som pågått i månader i amerikanska städer. Det handlar inte längre om integration, assimilation och äktenskap över rasbarriären enligt Kings strävanden utan i stället om att ständigt framhålla rasernas inkompatibilitet. Den tidiga medborgarrättsrörelsen hade ett icke-antagonistiskt synsätt. Den ville att svarta och vita skulle förena sig. BLM är tvärtom antagonistiskt. Vad den nya svarta rörelsen egentligen vill är oklart annat än att den vill ha revansch mot de vita och bestraffa dem för oförrätter. Den har ingen vilja till fred och förlåtelse.

Hur det här ska sluta vet man förstås inte. USA är mer skakat än kanske någonsin i nationens historia. BLM har inte mycket till organisation och saknar legitima ledare som kan uttala sig om rörelsens avsikter. Ibland talas det om att det vita Amerika måste betala skadestånd till de svarta. Ibland talas det om att kapitalismen måste kastas över ända. Det är osäkert om vanliga amerikanska svarta människor stödjer rörelsens extrema retorik. Så många svarta har sedan Kings dagar nu blivit en del av det som tidigare kallades den amerikanska drömmen att de troligen inte har håg för några under ledning av okända människor med upphettade hjärnor. Å andra sidan blir nog många uppiggade av tanken att ge tillbaka för århundraden av slaveri. Själv tror jag att det kommer att sluta med att USA bygger ut sitt välfärdssystem till fattiga svarta medborgares fromma och till nytta för mer välutbildade svarta som kan få jobb som administratörer i den utökade välfärdsapparaten.