ANDERS LEION: Vi komma med stort dån som ett vattenfall?

Ofta har DGS skribenter påtalat hur samhällets våldsmonopol monteras ned, nu senast Gunnar Sandelin. (”När de klassiska manliga dygderna diskvalificeras, genom att samhällets våldsmonopol monteras ned, kön anses vara en social konstruktion och hierarkier förkastligt patriarkala, är det fritt fram för emotionerna att inta scenen”. Citerat ur artikeln ”Emotionell Inkontinens” 3/7).

Denna iakttagelse, att statens våldsmonopol utmanas och till delar monterats ned, är okontroversiell. Sannolikt motsägs det endast av justitieministern. Men den måste nyanseras.

I det fall en enskild medborgare försöker freda sig själv med användande av våld slår staten svartsjukt vakt om sitt monopol. Följden blir ofta att det offer som försöker försvara sig blir en brottsling som kan dömas hårdare än angriparen.

När staten mister delar av sitt våldsmonopol till brottslingar – och inte bara till enskilda utan också till grupper av kriminella och inte bara tillfälligtvis utan mer eller mindre permanent i så kallade utsatta områden – samtidigt som nödvärnsrätten fortsatt är mycket inskränkt, blir följden naturligtvis att brottslingarna skyddas och de laglydiga blir alltmer oskyddade och angripna.

Denna utveckling mot en alltmer handfallen stat ter sig egendomlig. Varför möter den inte starkare motstånd? Har kanske staten en plan B?

Det har den. Politikerna satsar alltmer på sitt skammonopol. Genom ett flitigt användande av värdegrunden, som aldrig definieras, för att skambelägga och inför offentligheten svärta ned dem som anses skyldiga, har staten fått ett effektivt, nytt vapen.

Detta vapen är visserligen endast effektivt gentemot i övrigt skötsamma medborgare. Alla de som bygger sig ett varumärke på sociala medier genom att vara oförskämda, hotande och nedlåtande mot den skötsamma allmänheten bryr sig inte. De känner sig uppskattade om de angrips för att ha fel värdegrund.

Det är inte bara staten som använder sig av skambeläggning som ett angreppsvapen mot enskilda. Metoo-rörelsen erbjöd många exempel på enskilda och grupper som använde offentliga skampålar för att komma åt misshagliga individer.

Men staten har medel att effektivisera skambeläggningen. Nu senast har framåtsträvande politiker föreslagit att sexköp skall medföra en obligatorisk orosanmälan, i det fall det är en man med minderåriga barn som köpt sex. I detta klipp från praktiken i Umeå illustreras detta. Av klippet framgår mycket tydligt att politikern inte kan framföra något skäl till en genomförd orosanmälan. Det framgår också att socialtjänstekvinnan inte kan eller vill förklara varför detta sker. Hon hänvisar bara till polisen. Ännu mer intressant: Det syns att de skäms. De är helt medvetna om att det de sysslar med är social brännmärkning, alltså skambeläggning. Och egentligen tycker de att det är olustigt. (Kanske finns det något i värdegrunden som säger att man inte skall resa moderna skampålar?)

Deras framförda skäl är att orosanmälan görs för att skydda barnen. Samtidigt kan man inte visa hur ett sexköp skulle kunna skada barnet. Detta görs av samma stat som tvingar ett barn från dess vårdnadshavare därför att de biologiska föräldrarna, som fortfarande missbrukar, bestämt sig för att de trots allt vill ta hand om sitt barn.

Alltså: Vi har en stat som inte längre kan skydda sina laglydiga medborgare.
Den tillåter inte heller den enskilde att försvara sig själv. I brist på klara mål för brottsbekämpning och av rädsla för införandet av effektiva medel mot grov våldsbrottslighet och annan systemhotande brottslighet, som exempelvis vidsträckt bidragsbrottslighet, väljer man att förfölja så kallade sexbrottslingar med social utskämdhet. Och istället för effektiva insatser mot illegala vapeninnehav, förföljer man jägare och sportskyttar med överdrivna säkerhetskrav. Barnets bästa skall alltid sättas främst, men myndigheternas beslut vittnar om annat.

Hur kan detta komma sig? Man vet inte längre vad man vill. Och vill man något kan man inte förklara varför. Det är därför man så gärna använder sig av det heliga ordet värdegrunden. Det har gjorts heligt därför att det är oförklarligt – och så vill man ha det. Man vill nämligen slippa förklara sig.

För över hundra år sedan beskrev August Strindberg mycket effektivt hur den tidens förljugna borgerskapsfruar, som bedrev välgörenhet i stor belåtenhet med sig själva, blev förfärade över den munvige snickarens beskrivning av den omvälvning som skulle komma. Piedestalerna från vilka de bedrev sin välgörenhet skulle komma att vältas omkull. Snickarens brutala direkthet avslöjade deras självgodhet, belåtenhet med sina privilegier och deras förvirrade verklighetsuppfattning,

Vår tids förljugenhet är väl så avancerad. Vår elits förhärskande verklighetsuppfattning är lika förvirrad, dess självbelåtenhet lika stor, liksom dess uppblåsthet över den egna, inbillade storheten.

Var är Strindberg?

Anders Leion