PATRIK ENGELLAU: Det nya USA


Om du tror att USA uppstod med självständighetsförklaringen 1776 så har du enligt modernt, progressivt amerikanskt tänkande helt fel. Den formativa händelsen i kontinentens historia var inte brytningen med England utan ankomsten av det första slavskeppet år 1619. Poängen med ”Projektet 1619” som startades på initiativ av The New York Times, är ungefär, vad jag förstår, att slaveriet måste sättas i centrum för berättelsen om USA för att berättelsen ska bli begriplig.

Den nya berättelsen om USA – som sammanfattas i en lång och välskriven artikel i The Times – har tre byggstenar.

Den första byggstenen är övertygelsen att USA sedan de första tjugo slavarna anlände 1619 fram till idag är ett rasistiskt samhälle. Det är alltså inte så att den vita rasismen är ett – om än alltför långsamt – avklingande fenomen. Rasismen finns här och nu och manifesterar sig i förmögenhetsskillnader mellan vita och svarta. Det handlar inte om kultur eller ens inkomst, det handlar rätt och slätt om förmögenhet. En typisk svart familj har lägre förmögenhet än 80 procent av de vita familjerna hävdas det. Inga förändringar i förmögenhetsfördelningen mellan svarta och vita har inträffat under de senaste sjuttio åren. Från dag ett har de vita försvårat för svarta att skaffa sig egna rikedomar:

Förmögenhet betyder säkerhet och sinnesfrid. Det är ingen tillfällighet att rika människor är friskare och lever längre. En ny studie från Yale förklarar att förmögenhet är ”det tydligaste måttet på ekonomisk välfärd” för de flesta amerikaner. Även om okontrollerad diskriminering fortfarande har stor betydelse för att hålla svarta tillbaka i samhället är det de vitas uråldriga ekonomiska försprång som håller den kastliknande rasskillnaden vid liv.

Så fort det blev olagligt att diskriminera mot svarta amerikaner uppfann de vita neutrala metoder att behålla den politiska och ekonomiska makten. Det behövs inga lagar för att upprätthålla segregationen av bostäder och skolor om vita amerikaner använder sina gamla förmögenheter och högre löner till att helt enkelt köpa sig in i exklusiva bostadsområden med exklusiva skolor som de flesta svarta inte har råd med.

Resonemangets andra byggsten är tesen att det är omöjligt för de svarta att på egen hand ta sig ur sitt ekonomiska förtryck. En uppmärksammad studie från Duke University går igenom ”tio vanliga myter” om förmögenhetsklyftan mellan svarta och vita i USA – till exempel att bättre utbildning eller mer ansträngning från de svartas sida skulle sluta förmögenhetsklyftan mellan raserna – och kommer slutligen fram till följande uppfattning:

Vi hävdar att ett antal ofta framförda idéer som anges som ”lösningar” inte kommer att kunna minska förmögenhetsklyftorna. Dessa konventionella idéer omfattar bättre utbildning, hårdare arbete, bättre ekonomiska beslut och andra förändringar i beteenden och vanor hos de svarta. Även om sådana åtgärder kan vara motiverade är de totalt otillräckliga för att överbrygga förmögenhetsklyftan.

Kort sagt, hävdas det, kommer inga av de normalt föreslagna botemedlen mot de svartas eftersläpning att lyckas. Fyrahundra års rasplundring uppreser oöverstigliga hinder. Förmögenhet föder förmögenhet och vita amerikaner har genom århundradena fått statens hjälp i den processen medan de svartas chanser tvärtom har motarbetats. ”Det finns inga åtgärder svarta amerikaner kan vidta på egen hand för att minska klyftan. För att detta ska kunna ske måste Amerika genomgå en stor samhällelig omvälvning genom att anamma ny, djärv politik.”

Den nya djärva politiken är den tredje byggstenen i den nya berättelsen om USA. Precis vad den går ut på är oklart. Men det handlar till stor del om ekonomisk kompensation som ska betalas av den federala regeringen. Det rör sig om ”individuella kontantbetalningar till slavarnas ättlingar”. Dessutom ska det satsas mer på åtgärder som låter som traditionell svensk socialpolitik, till exempel mer pengar till skolor och till utsatta områden där det bor svarta.

Det har även tidigare i amerikansk historia periodvis förekommit starka motsättningar mellan vita och svarta. Själv har jag trott att mycket ändrats till de svartas fördel under de senaste 150 åren genom dessa slitningar. Men uppenbarligen är det många svarta – och häpnadsväckande många vita – som inte delar den uppfattningen eller i varje fall inte nöjer sig med vad som faktiskt åstadkommits. De vill se rejäl ändring och detta ska ske nu.

Jag har svårt att se någon annan väg framåt – särskilt som så många vita skäms över det vita Amerikas historia – än att USA utvecklar sin välfärdsstat och blir som ett slags gigantiskt Sverige. Det skulle nog inte lösa problemen mer än vad som skett hos oss utan i stället även där bromsa utvecklingen men det skulle ge ett temporärt socialt lugn fram till nästa utbrott av de stigande förväntningarnas missnöje.

Patrik Engellau