Sedan lång tid tillbaka – och framför allt sedan coronat bröt ut – har jag haft en känsla av att en viktig sak som fattas svensk politik och statsförvaltning är kompetent företagsledning. Jag vet att staten inte är ett företag men det hjälps inte ty även statens skötsel kräver ett uppmärksamt sinnelag, beslutsamheten och modet att fatta beslut även när det saknas full information samt naturligtvis handlingskraft. Att sådant saknas blir alltmer uppenbart. Om de som driver Sveriges offentliga sektor hade haft något av den företagsamhet som krävs av en genomsnittlig ICA-handlare så hade landets utsikter sett bättre ut.

Till exempel har det sedan coronat anlände sagts vara ett huvudmål för svensk pandemipolitik att särskilt skydda de äldre som redan från början ansågs vara den största riskgruppen. Någon gång i början av pandemin slog distriktsläkaren Jon Tallinger larm om att sjukvården inte alls skyddade de äldre. Jag intervjuade honom på YouTube redan den 18 april. Jon sa insjuknade äldre på äldreboendena nekades syrgas, vilket är medicinsk åtgärd nummer ett när folk med andningsproblem ska vårdas. Sedan Ädelreformen för snart trettio år sedan har äldreboendena ingen syrgas. Syrgas finns på sjukhusen. Under pandemin uppmanade landstingsregionerna äldreboendena att inte skicka sjuka patienter till sjukhusen för att inte belägga vårdplatser för andra covidfall (vilket var i enlighet med Socialstyrelsens prioritetsregler enligt vilka yngre människor ska gå före i kön). I stället ordineras de covidsjuka äldre morfin vilket är ett sätt att ta död på dem.

Jag vet inte när Jon Tallinger larmade första gången men den 18 april, vilket är för snart fyra månader sedan, låg han alltså på YouTube. Det blev vad jag upptäckte ingen reaktion från statens sida vilket gjorde mig gradvis alltmer förundrad. Hade Lena Hallengren inte nåtts av budskapet att ett av pandemipolitikens främsta mål förfelades för att sjukvården – och socialministern själv – inte besvärade sig med vidta några åtgärder?

Sedermera har jag insett att de förhållanden som Jon Tallinger vittnade om kanske var nyheter för sådana vanliga medborgare som jag men inte alls obekanta för politikerna och vårdapparaten. De ansvariga har hela tiden varit medvetna om de oacceptabla förhållandena men valt att inte göra något åt den. I en debattartikel i Svenska Dagbladet den fjärde augusti levererar en geriatriker tillika före detta överläkare, sjukhusdirektör och ordförande i föreningen ”Gott ledarskap inom demensvården” följande förödande formulering:

Vad hände då när coronapandemin kom? Direktiv gick ut i olika regioner att läkare skulle undvika besök för att minska smittspridning och helst sköta vården på distans. Enligt många rapporter och vittnesmål är det väldigt få från de särskilda boendena som fått chansen till en mycket enkel behandling i form av syrgas och dropp, som hade kunnat rädda liv. Istället verkar de flesta ha fått bedömningen att palliativ vård skulle ges.

Jag inser med fasa att förhållandena varit allmänt bekanta bland de sjukvårdsansvariga sedan pandemin började. Ändå gör de ingenting annat än försäkrar medborgarna att de äldres säkerhet är av högsta prioritet. Om Stalin varit ansvarig skulle jag ha förmodat att ledningens ointresse för de äldre hade berott på onda avsikter, men här? Jag tror att det hos oss handlar mer om nonchalans och bristande handlingskraft än psykopatisk empatibrist (även om det förra i verkligheten ofta uppträder i skepnad av det senare).

Även Dagens Nyheter ger mig samma dag vatten på min kvarn. Sverige har en vårdskuld omfattande 185 000 personer, som till följd av att vårdapparaten varit belastad av coronat, fått planerade operationer uppskjutna. Att problemet skulle dyka upp måste de ansvariga ha insett från dag ett. Vilken ICA- handlare skulle inte gå upp i stabsläge om halva butikslokalen blev översvämmad och inte kunde användas på några månader? Men problemet med vårdskulden tycks inte ha föranlett någon planering förrän nu, ett halvår efter coronats start.

Reaktionerna från ledande politiker består mest av floskler om man ska döma av vad Dagens Nyheter uppsnappat. ”Nu måste allt fokus ligga på att människor får tillgång till den vård de har behov av”, säger högsta ansvariga politiker Lena Hallengren. Det är nog avsett att låta betryggande. Dessutom har hon gett ett uppdrag till Socialstyrelsen att senast den 15 september komma med förslag om vad myndigheterna kan göra för att stödja regionerna. Det är ungefär som om ICA-handlaren gett Lena i kassan en månad på sig att göra en plan för hur översvämningen skulle hanteras.

Den socialpolitiska talespersonen för moderaterna tycker inte ”att regeringen tagit nog mycket ansvar och anser att de nu krävs ’extraordinära insatser’ för att uppfylla kraven i den nationella vårdgarantin”. Kanske vill moderaterna ge tilläggsdirektiv till Lena i kassan?  Moderaterna tycker att någon ska sluta avtal med alla tillgängliga vårdföretag. ”Lena, glöm inte att ringa någon rörmokare som kan få stopp på översvämningen!”

Även kristdemokraternas sjukvårdspolitiska talesperson har användbara tips: ”Det är maximala problem som hälso- och sjukvården står inför. Vi tror inte att det fungerar att be var och en lösa det här”. Djupsinnigt, förstås.

Sverigedemokraternas talesperson har dock en idé som kanske skulle kunna flyga. Han tycker att patienterna borde ha rätt att söka vård över hela landet. Det går att tänka. Om sjukhusen redovisade sin kapacitet på internet ungefär som när man beställer sittplats på en biograf så skulle de vårdsökande själva kunna leta upp en lämplig vårdplats. Det skulle kunna gå, i varje fall i teorin. Men jag skulle vilja se den politiker eller tjänsteman som kunde genomdriva ett så djärvt systemskifte.