Jag har i många långa år stört mig på journalister. Jag är knappast ensam om detta men just i den här artikeln tänker jag inte fokusera exempelvis på rapporteringen om massinvandringen, hur katastrofal den än är. Istället handlar det nu om några mer övergripande problem inom den svenska politiska journalistiken, som i mitt tycke visar på brister.

1. Vad inflation är. Detta är något jag som nationalekonom stör mig på varje gång det är budgetdebatt. Medierna rapporterar okritiskt om satsningar och budgetökningar, utan att någonsin justera för inflation. Om regeringen satsade en miljard på ett område förra året, och nu ökar budgeten med 10 miljoner (en procent) samtidigt som inflationen är två procent, så har regeringen i själva verket sänkt budgeten. Precis som du om du får tre procents högre lön ett år då priserna går upp med fem procent så har du egentligen fått lägre inkomst. Det viktiga är ju inte hur många kronor man får, utan hur mycket man får för dem.

Om journalister inflationsjusterade regeringens satsningar istället för att bara okritiskt kopiera pressmeddelanden från Rosenbad, så skulle många satsningar bli mycket mindre imponerande.

2. Vad begreppet ”per capita” innebär. Stora siffror kan lätt bli små när man justerar för antalet i den berörda befolkningen. Satsar regeringen 100 miljoner på skolmaterial? Det låter mycket, tills man inser att det går cirka en miljon barn i skolan och att satsningen alltså är en hundring per elev. Har kommunen ökat budgeten för äldreomsorgen? Då bör man räkna ut hur mycket omsorgen får per brukare i år jämfört med förra året. Om budgeten ökar med fem procent samtidigt som antalet äldre i behov av omsorg ökar med tio procent så har ju budgeten i praktiken sjunkit även om vi inte har någon inflation.

3. Att räkna på budgetar i sin helhet. Säg exempelvis att en kommun öronmärker en miljon kronor till att förbättra färdtjänsten. Detta låter på ytan som en bra idé och en välbehövlig satsning på kommunens äldre, eller hur? Men den relevanta frågan som journalister så gott som aldrig ställer är hur budgeten för omsorgen förändrats totalt. Har budgeten gått upp med 1 miljon? Eller kommer miljonen från andra områden i omsorgen? Är det en ökning av budgeten eller en omfördelning av resurser från ett område i omsorgen till ett annat?

Detta gäller såklart alla andra satsningar och öronmärkningar också, inte bara inom omsorgen. Om du öser vatten ur ena halvan av båten och häller ut det i den andra halvan, så har båten ändå samma mängd vatten.

4. Grundläggande statistik. En opinionsförändring som är inom felmarginalen bör inte ge några stora rubriker. Knappt någon alls, faktiskt. Även om ett parti har ett stabilt stöd över tid så kommer olika mätningar att ge lite olika resultat olika månader. Detta gäller även om mätningen görs efter konstens alla regler och har ett representativt urval.

När vi ändå är inne på ämnet: När ett opinionsinstitut gör en mätning på uppdrag av en politisk organisation så bör man granska mätningen extra noga. Hur formulerades frågorna? I vilken ordning ställdes frågorna? Vilken information fick deltagarna i undersökningen innan frågorna ställdes? Allt detta kan ha signifikant påverkan på resultatet.

Jag säger såklart inte att man ska behöva ha en högskoleexamen i nationalekonomi för att bli journalist. Dock känns det som att det vore en bra idé att ha lite mindre flum på journalistutbildningar och lite fler kurser där man lär sig sådant man kan behöva veta för att effektivt granska makten. Det är ju trots allt det som är journalistikens främsta uppgift även om svenska journalister ofta glömmer detta.

John Gustavsson är doktorand i nationalekonomi och jobbar som politiskt sakkunnig i Europaparlamentet. John är född 1991 och växte upp i Örnsköldsvik. Följ honom gärna på Twitter.