Det stora problemet, som jag ser det, är att jag och alla de som tycker som jag – och vi äro legio, ty vi äro miljoner – inte har något att säga till om. Fienden är välorganiserad och generöst finansierad (med våra skattepengar) och uppdaterar ständigt sitt PK-tänkande som fungerar som ett ideologiskt sammanhållande kitt. Vi, däremot, har bara strödda tankar som ofta inte går ihop. Vi är inte ens eniga om vem som är vår fiende. Vi vet att något är fel med Sverige men vi är inte säkra på vad det är.

Här följer ett antal ofta presenterade kandidater på Sveriges huvudproblem: feminismen, islam, vänstern, invandringen, journalisterna och miljöpartiet. Om man letar kan man säkert hitta ännu fler intressanta möjliga tävlande. Men låt oss fundera på hur dessa hänger ihop.

Nittonhundratalets överlägset mest inflytelserika politiska rörelse, som jag ser det, var arbetarrörelsen. ”Från intet allt vi vilja bli” sjöngs det i Internationalen och den profetian har på det hela slagit in även om rörelsen muterat bortom igenkännlighet och nu förvandlats till ett politikervälde. Politikerväldena är olika hegemoniska i olika länder beroende på hur pass inflytelserika deras lokala motståndare – de nettoskattebetalande medelklassarna i respektive land – lyckats göra sig. Det svenska politikerväldet är nog mer hegemoniskt än kollegerna i andra västländer.

Demokratin födde politikerväldet. För att bli återvalt behövde politikerväldet en legitimerande uppgift som folket gillade. Uppgiften blev att ta en stor del av medborgarnas pengar och göra goda saker för medborgarna med dessa medel. Så födde politikerväldet välfärdsstaten. Sverige var först och bäst men numera ser det ungefär likadant ut i hela västerlandet. Vår tids kris är att denna för politikerväldet egennyttiga godhetsreligion som kodifieras i PK-ideologin nu gått över styr. Politikerväldet har inte pengar nog att staga upp sig själv. Det är alltid ekonomin som knäcker historiska projekt som lever på övertid. Risken är att ett döende maktsystem nedgör alla omkring sig i sin dödskamp ungefär som en skadad eldsprutande drake piskar sönder allt levande med sin spikklubba till svans.

Att arbetarrörelsen fick ett sådant inflytande berodde, tror jag, på att den trots alla falangstrider delade ett gemensamt tänkande som råkade ha sitt ursprung i marxismen. Jag säger inte att marxismen var bra, bara att den hade en märkvärdigt enande kraft ty den pekade ut fienden (kapitalisterna och kapitalisternas lydige tjänare staten), fiendens existensform (kapitalismen) och fiendens ideologi (liberalkonservatismen). Medlemmarna i arbetarrörelsen behövde inte ha läst en rad av Karl Marx, vilket de för det mesta inte heller gjorde, ty denna enkla och slagkraftiga bild av samhället gav dem en gemensam plattform att verka från hur mycket de än sedan delade upp sig i delvis fientliga sekter och falanger. Den minsta gemensamma nämnaren var att alla som kände sig förfördelade skulle erövra staten eller använda staten för att få sina krav tillgodosedda.

Jag håller med om att feminismen är ett problem men vad skulle feminismen vara om den inte finansierades ur tusen budgetar av staten? Jag håller med om att islam är ett problem men vad annat än politikerväldets godhetsambitioner är det som bjuder hit och beskyddar islam? Jag håller med om att vänstern är ett problem men vad är det vi kallar vänster om inte den grupp människor som äter vid politikerväldets bord och helst ville att bordet vore ännu rikligare dukat? Jag håller med om att journalistkåren för det mesta kolporterar politiskt korrekt propaganda men är inte PK-ismen politikerväldets självvalda, omhuldade och legitimerande ideologi?

Politikerväldet är ett system. Det systemet är fienden.