Vad är det som gör att många av dem som har en röst i det offentliga rummet i vårt land läcker känslor som ett såll? Inom psykologin talar man ibland om ”affektinkontinens” eller ”emotionell dysreglering” när man inte klarar av att härbärgera sina impulser och processa dem genom förnuftet. I Sverige har under många år emotionerna dominerat i offentligheten vad gäller vår tids ödesfrågor som migration, klimat, feminism och identitetspolitik. Detta beroende på att PK-anhängarna inom media, politik, myndigheter och akademi alltid kan åberopa Den Heliga Värdegrund som yttersta instans.

Med den i bakfickan är det fritt fram att mobba genom att dra rasistkortet, fobistämpla, brunkleta och använda sig av guilt by association. Den egna självbildens anständighet upprätthålls på så vis på ett infantilt sätt. Beröringsskräcken trängs undan och de egna aggressiva och oacceptabla impulserna projiceras på de oliktänkande. Så stärks flocktillhörigheten. Medan motståndaren jagas ut i vildmarken stannar PK-isterna kvar i stugvärmen tillsammans med likasinnade. Lite tillspetsat kan man säga att i en sådan process förvandlas den förmenta godheten till något som är förvillande likt ondska.

Det emotionella läckaget har med feminiseringen av hela samhällsklimatet att göra. I den inre världen är affekter och känslor det starkaste vi har tillgång till, och traditionellt sett har kvinnor närmare till att ge uttryck för sina känslor än vad männen har (som just därför enligt mitt förmenande också är det svagare könet). När de klassiska manliga dygderna diskvalificeras, genom att samhällets våldsmonopol monteras ned, kön anses vara en social konstruktion och hierarkier förkastligt patriarkala, är det fritt fram för emotionerna att inta scenen. Dessa kan även sätta stopp för all diskussion som inte är tryggt förankrad i värdegrunden. Det tog sju år innan det blev tillåtet att våga diskutera migrationsvolymer och det är fortfarande känsligt. Sakliga begrepp som ”massinvandring” får fortfarande inte användas i systemmedia.

Kombinera gärna detta genom att ge utrymme åt unga människor, ofta kvinnor, vilka lyfts fram för att ersätta fakta och analys med personliga utspel. I ett postmodernistiskt samhälle tycks det vara viktigt att ge dem som inte tycks ha någon kunskap om det svunna ”folkhemssverige” möjlighet att bygga sina utopiska sandslott offentligt, och på bästa sandlådemanér också tillåta dem att bli kränkta om dessa raseras.

Utspelen följs sedan av kategoriska och dubiösa påståenden, som senast att Sverige måste gottgöra sitt rasistiska förflutna, sin kolonialisering och slavhandel. ”Sverige har varit vithetens högborg”, skriver Bilan Osman, föreläsare på Expo med somalisk bakgrund och listar fem punkter i Expressen varför BLM skulle behövas i Sverige.

Tredje punkten är representativ i sin jargongmässiga tvärsäkerhet, därför att den innehåller både slang från sociala medier (”deraila”) samtidigt som den signalerar politisk korrekt genusterminologi (”en”):

Det minsta en kan göra är att inte deraila samtalet, peka åt ett annat håll och ha ett lika blint förhållningssätt till historien, som en har till andras hudfärg.

”Kortnästheten”, som en vän kallar det (att inte kunna tänka längre än näsan räcker), görs till norm (var är alla ”normkritiker” här?) eftersom faktaredovisning och konsekvensanalyser inte är lika säljande som känslomässiga utspel. Dessutom är det ju kvarlevor av en patriarkalisk härskarteknik eftersom sanningen finns i den postmodernistiska betraktarens öga: ”Vi är inte statistik”, som en demonstrant uttryckte saken för sju år sedan i ett protesttåg på Medborgarplatsen i Stockholm mot innehållet i Karl-Olov Arnstbergs och min bok Invandring och mörkläggning, som innehöll drygt 400 fotnoter med källhänvisningar.

En journalistkollega på Åland brukar säga att Sverige är ett ”blöjsamhälle”. Med det menar han att etablissemanget lindar in och döljer verkligheten. Läcker det genom en ”bidragsblöja”, så sätter man i tysthet bara på en ny, och för upp den på nettoskattebetalarnas nota. Detta ständiga trixande innebär att till exempel statistikföra utrikes föddas ”sysselsättningsgrad” (räcker med att ha varit ”sysselsatt” en timme under en mätperiod) i stället för deras ”självförsörjningsgrad”. I det senare fallet krävs en nettoinkomst om 16 200 kronor per månad (OECD:s definition av den relativa fattigdomsgränsen). Det visade sig att endast en dryg tredjedel av de utomeuropeiska invandrarna kunde uppfylla detta anspråkslösa mål, även när subventionerade jobb var inräknade.

Ett annat ”blöjexempel”: Fram till 2003 räknade våra myndigheter ”utrikes bakgrund” som liktydigt med att vara utlandsfödd eller född i Sverige med minst en utrikesfödd förälder. Över en natt snävades emellertid definitionen in till att gälla två utrikesfödda föräldrar. Vips försvann en halv miljon personer med invandrarbakgrund och lika många svenskar tillkom i den officiella statistiken. Svaret jag fick från SCB och Migrationsverket var att de tyckte (eller kanske kände) att det var dags för en sådan omdefinition. Media teg.

När känslan av kränkthet tillåts att få stort inflytande med stöd från statsmakterna, är vi illa ute. Då kan olika minoritetsgrupper sätta sig i förarsätet och majoritetsbefolkningen sättas på undantag. Det blir fritt fram för islamister, radikalfeminister och ”vithetsforskare” att få statens understöd. Även näringslivet hänger med i masspsykosen som vi har kunnat se vad gäller Black Lives Matter.

Att unga människor och minoriteter ska kunna få göra karriär genom att känna sig kränkta, är inte något vinnande koncept om man vill ha ett sammanhållande kitt i samhället. Men så har vi också haft en ”lång marsch genom institutionerna” där gårdagens aktivister sitter i maktpositioner och belönar sin svunna ungdom i form av dem som nu går i deras fotspår. Bara det att på sextio- och sjuttiotalet gick huvudmotsättningen hos vänstern mellan arbetarklass och borgerskap (eller lönearbetare och ägare av produktionsmedlen), medan dagens vänster bedriver identitetspolitik. Vi har vad den kanadensiske psykologiprofessorn och debattören Jordan B. Petersen kallar ”a hobbesian battleground of identity groups”.

Därmed syftar han på det som den konservative 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes skriver i Leviathan, nämligen att livet i sitt ursprungliga tillstånd är ensamt, fattigt, otäckt, brutalt och kort – ett naturtillstånd av ”allas kamp mot alla”, så länge det inte finns en sammanhållande statsmakt.

Idag sviker staten majoritetsbefolkningen, som i kraft av sitt flertal inte ska få bestämma utan uppfostras. Samtidigt är det ett krävande arbete att hålla reda på alla grupper som känner sig förfördelade och de stöd via samhällets resurser som de får. Dessa grupper backas upp av staten i Sverige, och i stora delar av västvärlden, som förtryckta minoriteter av olika slag. Därmed kan man säga att numera går huvudmotsättningen mellan staten och majoritetsbefolkningen, som betalar, men får stiga åt sidan.

Vill man studera hur identitetspolitiken har spårat ur och känsloaffekterna tagit överhanden, är stora delar av den amerikanska universitetsvärlden och ”hudfärgsvänstern” ett lämpligt fokus.