Det ligger i sakens natur att den som befinner sig högst upp i rangordningen har svårt att överblicka allt själv. Den verkliga makten i det gamla Valhall utövades antagligen av Hugin och Munin, som viskade i Odens öra vad som hände i världen och bildade underlag för hans beslut.

En vis makthavare skaffar sig kloka rådgivare, och motsatsen gäller förstås i lika hög grad. Historien är full av exempel på hur det kan gå om man väljer fel. Knappt hade Gud skapat människan förrän hon började ta emot tveksamma råd från en orm. Enligt Strindbergs drama borde Erik XIV inte ha lyssnat till sin rådgivare Göran Persson. Och den ryska tsarfamiljen borde aldrig ha anlitat tankesmedjan Rasputin.

Vad Stefan Löfven har för personliga rådgivare (som han verkligen lyssnar på) vet jag inte. Men det sägs att det bakom hans troskyldigt islamvänliga och samtidigt pursvenska ”svetsarfeminism”, döljer sig en Carin Jämtin.

Vilka är då Donald Trumps Hugin och Mumin? Jag fick tidigare intrycket att Trump är en politiker som följer sin instinkt. När han frågar efter råd är det för att bekräfta vad han redan vet, och rådgivare som inte håller måttet får sparken oavsett om de heter Steve Bannon eller John Bolton. Men kanske är det inte fullt så enkelt. Hans närmast förtrogna (Senior advisors) har till exempel suttit i orubbat bo hela mandatperioden, trots att de är mycket olika. Den ene kom in från höger, och den andre från vänster.

Stephen Miller (den som kom in från höger) var vid sidan av Steve Bannon den som fick flest ögonbryn att höjas när Trump presenterade sitt kabinett i januari 2017. I media utmålades han som nationalistiskt högerspöke med vit-maktsympatier, och vars hjärtefrågor handlar om att begränsa invandringen, stoppa kinesiskt spioneri vid amerikanska universitet och bygga en hög mur mot Mexico.

Jared Kushner var inte heller okontroversiell. Så här presenterades han av brittiska Channel 4, direkt efter valet 2016. Han värvades från det demokratiska lägret när han gifte sig med Trumps dotter Ivanka (se bilden), och tog sedan hand om sin svärfars valkampanj på sociala medier. En uppgift han skötte så lysande att han fick del av äran när Trump tog sig över ribban. Bland annat lär det ha varit Jareds idé att göra Twitter till en plattform där presidenten kommunicerar direkt med folket. Så småningom anförtroddes han mer prestigefyllda uppgifter, som att förhandla för USA:s räkning med Mexico, Kina och länder i Mellanöstern.

Men hur övertygad republikan är han egentligen? I ett inslag från Fox News, som nådde hela fem miljoner tittare, utmålas han som Donald Trumps ”onda genius”. Tucker Carlson skräder inte orden när han anklagar Kushner för att i praktiken arbeta för att skjuta Trumps återvalskampanj i sank:

Ingen hyser mera förakt för Donald Trumps väljare än Jared Kushner, och ingen utrycker det mer regelbundet.

Kushner påstås ha motarbetat presidenten på område efter område – inom migrationspolitiken, utrikespolitiken och framför allt när det gäller upprätthållande av lag och ordning. Carlson fortsätter:

Medan brottsligheten i landet fortsätter öka, anstränger sig Jared Kushner för att få kriminella ut ur fängelserna och tillbaka till gatorna… Kushner har övertygat presidenten att öppna fängelseportar är nyckeln till afroamerikanska röster, och att dessa röster är nödvändiga för hans återval… tydligen förutsätter han att afroamerikanska väljare gillar plundring. Det är fel. Normala amerikaner av alla raser hatar plundring.

Att Trump och Kushner har olika uppfattning i viktiga frågor är kanske inget att hetsa upp sig över. Men andra gånger liknande saker inträffat har rådgivaren alltid fått sparken. Varför inte Kushner? Är det av hänsyn till familjen? Överdriver Tucker Carlson? Eller sitter Jared Kushner (i egenskap av svärson) inne med känslig information, som får presidenten att känna sig obekväm? Kanske till och med uppleva en utpressningssituation?

Jag gissar att Donald Trump är en av USA:s minst korrupta presidenter i modern tid, och har färre lik i garderoben än till exempel klanen Bush eller klanen Clinton. Men att han skulle vara helt ”fläckfri” har jag svårt att tro. Säkert finns det ett och annat som den egna familjen känner till, men som politiska motståndare ännu inte fått nys om. Man kan därför ifrågasätta det lämpliga i att placera sin svärson på en nyckelposition (även om det var han som kom på det där med Twitter).

Jared Kushner är heller inte vem som helst, utan en storspelare på fastighetsmarknaden, precis som Trump. Han övertog familjeföretaget när hans far hamnade i fängelse (för olagliga transaktioner till Demokratiska partiet) och förvärvade 2007 en kontorsbyggnad på 666 Fifth Avenue för 1,8 miljarder dollar (sex gånger mer än det kostat att bygga Trump Tower 25 år tidigare). 2015 rankades han av tidskriften Fortune som USA:s 25:e mest inflytelserika affärsman under 40. Hans verksamhet som hyresvärd och fastighetsmogul har dock stött på en del kritik.

Mest uppseendeväckande är kanske Steve Bannons uttalande (när han redan efter några månader tvingades bort från den politiska scenen, efter en konflikt med Kushner) att han i själ och hjärta fortfarande är Demokrat.

Till skillnad från många andra politiker är Donald Trump en krigare, och han har tillbringat snart fyra år på slagfältet. Många har försökt krossa honom; däribland Demokratiska partiet, The Mueller Investigation, FBI, mainstreammedia, Google, EU, Hollywood, George Soros, Kina, Nancy Pelosi, Black Lives Matter, Muslimska brödraskapet och nu senast Covid-19. Hittills har han lyckats hålla fronten någorlunda intakt, vilket måste skrivas på hans pluskonto. Men kanske den faktor som slutligen får honom på fall, återfinns inom den egna familjen.

Det låter nästan som en historia av Shakespeare.