Sammanbrottet i förhandlingarna om den svenska migrationspolitiken kom inte som någon större överraskning. Det grundproblem de politiska partierna inte lyckades komma runt är att politiken under mycket lång tid har präglats av total principlöshet. Avsaknaden av sammanhållande principer för en långsiktigt hållbar migration har givit upphov till två fundamentala problem, som sammantagna fått djupt olyckliga konsekvenser.

Det ena är att det har skapats ett betydande utrymme för estraderande, där aktivister av skiftande politisk kulör har kunnat leva ut sina behov av självförverkligande. Medan nyliberaler har kunnat agera för öppna gränser, har vänsteraktivister kunnat propagera för att vi ”måste ta ansvar”. Den gemensamma nämnaren har varit att blockera varje försök att införa nödvändiga och hållbara principer för en väl reglerad invandring.

Aktivisternas ständiga hänvisning till moraliska förpliktelser har i sin tur givit upphov till en närmast total avsaknad av konsekvensbedömningar. Om man betänker vilka enorma kostnader migrationen har åsamkat vårt land, i synnerhet men inte enbart inom den kommunala ekonomin, är det fullständigt obegripligt att politiska beslut har kunnat fattas med så bristfälliga bedömningar av möjliga konsekvenser. Sveriges Riksdag har de facto tagits som gisslan av migrationsaktivister, inom ett flertal partier.

Inom samtliga övriga samhällssektorer gäller att beslut som kan leda till stora kostnader föregås av omfattande utredningar. Det är bara när det gäller migration som det har rått i princip fri dragningsrätt på skattebetalarna. Argumentet om moraliska förpliktelser har mycket effektivt använts för att blockera varje form av hänsyn till kostnader.

Det i särklass mest besvärande i denna process är att beslut som förment har vilat på moraliska förpliktelser vid närmare betraktande kan visas ha varit allt annat än moraliska. En långsiktigt hållbar migrationspolitik måste utgå ifrån tre grundläggande principer. Den första är att vi måste hjälpa de svagaste först, den andra att gällande lagar och regler måste upprätthållas (eller ändras), och den tredje att vi måste förhindra framväxten av grov organiserad brottslighet.

Det som skedde under krisåret 2015 var att samtliga tre principer grovt åsidosattes. Det var de starkaste som blev vinnare (unga män), gällande lagar och regler åsidosattes (Schengen och Dublin), och grov organiserad brottslighet växte fram. Allt detta var förutsebart, och borde ha lett till en inriktning på hjälp i närområdet.

För varje ung man som lyckats ta sig till Sverige, med blygsamma förutsättningar att under överskådlig tid kunna bli självförsörjande, kunde vi hjälpt hundratals kvinnor och barn på plats. Medan asylbeslut som fattats i Sverige har varit förenade med omfattande kostnader för utredningar och överklaganden, och med betydande svårigheter att utvisa dem som fått avslag, kunde asylansökningar i närområdet ha behandlats med större effektivitet, och utan problem med avvisningar. Framför allt kunde organiserade transporter för människor med beviljad asyl ha satt stopp för livsfarliga flykter över havet.

En viktig anledning att uppfatta den förda politiken som så djupt omoralisk är att aktivisternas grepp över migrationsfrågan har lett till att vi har premierat unga starka män som med hjälp av grovt kriminella flyktingsmugglare har lyckats ta sig till vårt land. Anledningen till detta är i sin tur att en ”flykting” som demonstrerar på Medborgarplatsen i Stockholm ger ett större avtryck i aktivisternas sociala medier än kvinnor

och barn som dör i avlägsna flyktingläger. Det är svårt att uppfatta detta som annat än egocentrerat och djupt omoraliskt.

När nu spillrorna av den tilltänka migrationsuppgörelsen skall lotsas genom Riksdagen, är det viktigare än någonsin att grundläggande principer kan ges företräde framför diverse aktivisters behov av att estradera inför varandra.

En rad opinionsundersökningar har visat att en klar majoritet av det svenska folket vill se ett reducerat inflöde av migranter till vårt land. Tillståndet i de utanförskapsområden där merparten av de nyanlända har hamnat visar lika tydligt att vår förmåga att ta emot och integrera migranter redan har tänjts till bristningsgränsen. Detta innebär att frågan om volymer måste placeras i fokus.

Det är förvisso sant att ett absolut volymmål skulle riskera att komma i konflikt med internationella åtaganden enligt asylrätten. Vi skulle riskera att hamna i en situation där den sist anlände måste avvisas, oavsett om vederbörande har asylskäl eller ej. Detta är dock föga mer än en dimridå, ett sätt att blanda bort korten.

Det grundläggande i sammanhanget är att tillflödet av migranter till vårt land är så uppenbart beroende av vilka villkor vi ställer upp, och att dessa villkor i sin tur är politiska beslutsvariabler. Stabila principer för mottagning inte är möjliga att utforma, om det inte först skapas konsensus kring hur stort ytterligare inflöde av migranter vi klarar av.

Aktivisternas hårda motstånd emot att överhuvudtaget diskutera volymer grundas i deras inbördes kamp om vem som kan visa upp sig som mest välkomnande till flyktingar, som i statsminister Löfvens ord ”tvingas fly undan bomber med sina barn i famnen”. Finns det någon som helst moral

i att vår långsiktiga migrationspolitik skall dikteras av dessa svårt självupptagna kretsar?