På förekommen anledning har jag nyläst tre betydelsefulla internationella åsiktsförklaringar, för det första FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948, för det andra Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna från 1950 samt, för det tredje, den så kallade Istanbulkonventionen eller närmare bestämt Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet från 2011.

Den förekomna anledningen bakom denna ansträngning är att Polen överväger att dra sig ur Istanbulkonventionen om skydd mot våld mot kvinnor. Hur kan det komma sig, undrade jag. Vill inte polackerna skydda kvinnor?

För den som inte har full pejl på Europarådet – som alltså ligger bakom de två senare av de tre omnämnda rättsakterna – kan jag förklara att det håller till i Strasbourg, har 47 medlemsländer och en domstol som dömer efter rådets regler om skydd för mänskliga rättigheter. Rådet inrättades år 1949 på initiativ av Winston Churchill.

Redan där får jag ett huvudbry. Hur kan det komma sig att Churchill vill inrätta ett råd för mänskliga rättigheter med en egen konvention i ärendet knappt ett år efter den att den amerikanska presidentänkan Roosevelt presenterat FN:s allmänna förklaring i samma ärende?

Jag skulle tro att Churchill, som var en konservativ människa, inte gillade FN-deklarationen fullt ut. Dels innehåller den delvis svårtillgängligt amerikanskt tankegods som det där om alla människors lika värdighet (felöversatt till ”lika värde” i dokumentets svenska språkdräkt), dels introducerade fru Roosevelt en mycket radikal utvidgning av de mänskliga rättigheterna. Till de gamla välkända – yttrandefrihet, äganderätt, näringsfrihet och så vidare – kom nu en helt annan typ av rättighet som innebar att den enskilde hade ekonomiska rättigheter på övriga medborgares bekostnad. Mitt favoritexempel är den tjugofjärde artikeln enligt vilken alla människor i hela världen, såväl getherdar i Mali som tunnelbanepersonal i New York, har rätt till semesterersättning betald av någon annan.

FN-deklarationen är kreativ och visionär och rör sig någon meter ovanför marken. Jag föreställer mig att Churchill muttrade och ville göra en alternativ deklaration. Den europeiska konventionen är också mycket stramare och innehåller inga äventyrliga utvidgningar av den traditionella definitionen av mänskliga fri- och rättigheter. Ett typexempel är vad de två dokumenten har att säga om utbildning. FN säger så här i sin tjugosjätte artikel:

Var och en har rätt till utbildning. Utbildningen skall vara kostnadsfri, åtminstone på de elementära och grundläggande stadierna. Den elementära utbildningen skall vara obligatorisk. Yrkesutbildning och teknisk utbildning skall vara tillgänglig för alla. Den högre utbildningen skall vara öppen för alla med hänsyn till deras förmåga.

Europarådet – som alltså presenterade sin syn två år efter FN – nöjer sig med följande återhållsamma stadgande:

Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.

Tydligare än så kan nog inte skillnaden mellan de gamla och de nya (rooseveltska) mänskliga rättigheterna illustreras. I de gamla ingick uttryckligen att föräldrarna fritt skulle bestämma över verksamhetens innehåll. I de nya framhölls särskilt att det skulle vara gratis vilket betyder att staten ska betala och därför, kunde man förutse, skulle bestämma om läroböckernas budskap.

Det hade hunnit flyta mycket vatten under broarna mellan de något olikartade pionjärdeklarationerna från 1948 och 1950 när Europarådet år 2011 kom med sin Istanbulkonvention om våld mot kvinnor som polackerna nu eventuellt vill dra sig ur. Nutidens föreställningar om vad staten ska göra har utvecklats långt förbi vad som troligen kan ha föresvävat fru Roosevelt. Nu handlar det inte bara om att staten med bidrag och annat ska lägga spelet till rätta för att de sämre ställda ska få lika möjligheter. Nu ska staten därutöver aktivt påverka tänkandet enligt moderna principer. Istanbulkonventionen har sålunda följande att säga om utbildning i den fjortonde artikeln:

Parterna [det vill säga de länder som skriver på] ska, när det är lämpligt, vidta nödvändiga åtgärder för att utbildningsmaterial om till exempel jämställdhet mellan kvinnor och män, icke-stereotypa könsroller, ömsesidig respekt, fredlig lösning av konflikter i mellanmänskliga relationer, könsrelaterat våld mot kvinnor och rätten till personlig integritet, ska ingå i formella läroplaner på alla utbildningsnivåer och vara anpassade till elevernas utvecklingsförmåga.

Men det räcker inte med att rätta till utbildningsmaterialet. Hela samhället måste påverkas:

Parterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att främja de principer som avses [i föregående stycke] i informell utbildningsverksamhet samt i idrotts-, kultur- och fritidsaktiviteter och i media.

Parterna ska anordna eller förstärka lämplig utbildning för yrkesgrupper som kommer i kontakt med brottsoffer eller förövare av alla våldshandlingar som faller inom ramen för denna konvention om hur man kan förebygga och upptäcka sådant våld, jämställdhet mellan kvinnor och män, brottsoffrens behov och rättigheter, samt hur sekundär viktimisering kan förebyggas.

Det här är naturligtvis känsligt. Jag vet inte vad som motiverar den polska regeringens skepsis mot Istanbulkonventionen. I Dagens Nyheter antyds att det handlar om kvinnofientlighet: ”att angripa kvinnornas rättigheter”. Så kan det vara. Men det kan också handla om ett försök att begränsa statens inflytande över det civila samhället och att mota feminismen i grind.

Framför allt kan jag tänka mig att de nationalistiskt stingsliga polackerna ryser inför utsikten att bli kontrollerade och betygsatta av ett av Europarådet utsett övernationellt organ – Group of Experts on action against violence against women and domestic violence, GREVIO –  med uppgift att ”övervaka parternas tillämpning av denna konvention”, en konvention som egentligen är en trettiotvåsidig uppmaning till fördragsländerna att komma med ny lagstiftning och inrätta en mängd nya offentliga åtgärder i konventionens anda.