MOHAMED OMAR: Olof den helige och den jämtländske hjälten Arnljot

Idag den 29 juli 1030 stupade Olof Haraldsson, känd som den helige, vid Stiklastad i Norge. Är det något att bry sig om? Det finns väl inga helgon? Jag är ateist och tror varken på gudar, profeter eller helgon. Det som är intressant för mig är att Olof länge ansågs vara helig. Det säger något om hans betydelse. I den kyrkliga konsten i Norden är Olof jämte jungfru Maria och aposteln Petrus den vanligast förekommande helgonbilden.

Jag hittade de här styckena i boken Medeltidsbilder (1901):

Ingen af de nordiska helgonen har varit så ärad och åtnjutit ett så utbredt anseende som Olav den helige. Redan en människoålder efter hans hjältedöd vid Stiklastad började vallfärderna till hans helgonskrin på högaltaret i Kristkyrkan i Nidaros. Oaktadt han aldrig har varit kanoniserad af påfven, spridde sig hans rykte till de aflägsnaste af Europas länder. I Konstantinopel, i Novgorod, i Dublin, i London och på de skotska öarna, i Normandiet, Flandern, Estland, Nordtyskland fann man kapell till hans ära. Icke att tala om Danmark och Sverige, där han förhärligades både i kyrkobilder och i kämpavisor och sagor.

När det led mot hans helgdag, den 29 juli, kunde man se landsvägarna vimla af bruna, hvita och svarta kåpor samt åtskilliga andra pilgrimer, som ville aflägga sina synder vid S:t Olavs skrin, eller som ville söka bot mot olika sjukdomar.

Det finns också en annan person som gör 29 juli märkvärdig. En person som har särskild stor betydelse för många jämtar. Jag är ju halvjämte även om jag är född och uppvuxen i Uppsala. Det är Arnljot Gelline, jämten som stred och stupade med Olof. Vad jag vet blev han inget helgon och det var ingen som dyrkade honom efter hans död. Men Arnljots berättelse fascinerade många. Heidenstam skrev gåtfullt och vackert om Arnljot i sin Svenskarna och deras hövdingar.

Hjälten lever som fredlös i skogen, oskyldigt dömd för dråp. Han är en stolt stigman som inte räds för någonting och föraktar ”gårdssittarna”. Jag tycker att figuren påminner om Aragorn i Tolkiens Sagan om ringen, som ju också har ädelt ursprung – han är av kungaätt – men lever som stigman i vildmarken.

Enligt Snorre Sturlassons Olofssaga fördrevs Olof från Norge därför att han var så hatad. När så skulle återta sitt land erbjöds han hjälp vid Stiklastad av Arnljot. Han sägs ha varit så lång, att ingen annan räckte högre än till hans axlar. Han hade dessutom ett vackert ansikte och vackert hår. Han hade hjälm och ringbrynja, en röd sköld och ett smyckat svärd vid sidan. I handen hade han ett kraftigt spjut. Kung Olof visste inte vem mannen var, men blev tydligen så påverkad av hans apparition att han litade på Arnljot och tog emot hans hjälp. Men innan Arnljot fick strida måste han låta döpa sig. När kungen frågade om jämten var kristen svarade han att han hittills trott på sin egen makt och styrka, men nu ville han pröva att tro på Olof.

Heidenstams berättelse är inte så fromt kristen, då det framställs som att Arnljot träffas av en pil och dör vid Stiklastad eftersom han slutat lita på sin egen kraft och istället satt sin lit till Olof och dennes gud. Men man behöver inte se detta som något slags kristendomskritiskt budskap. Det behöver inte nödvändigtvis återspegla Heidenstams tankar, utan han kan helt enkelt tyckt att det lät gåtfullt och vackert och passade stämningen i berättelsen.

Sagohjälten Arnljot har fascinerat många konstnärer, inte bara Heidenstam. Wilhelm Peterson-Berger skrev en wagneriansk opera om honom och en version spelas varje år på Frösön sedan 1935. Arnljotspelen har blivit en del av den jämtländska nationalismen. Peterson-Berger växte upp i Umeå men blev förälskad i Frösön och byggde ett hem där, huset Sommarhagen.

BILD: Operaångaren Sigurd Björling som Arnljot, 1940-tal.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar