Patrik Engellau skrev nyligen en viktig text här på sajten om hur det svenska samhället är inne i en fas av sönderfall.

Samhällsbygget rasar bakom en officiell fasad av att allt är lugnt och säkrat. Hans intuition sade honom att vårt samhälle är på kollisionskurs mot verkligheten. Det är inte osannolikt att den humanitära stormakten går mot sin upplösning eller får ett snabbt slut, ”där en dumdristig politik som förts under lång tid plötsligt kraschar under sin egen tyngd och skapar en social situation som vi aldrig hade kunnat föreställa oss.”

Under alla år som jag skrivit om migrationsfrågan har jag i accelererande takt haft samma känsla. Då och då dyker bilden på näthinnan upp av Sverige som en stor lada som visar upp sin humanitära prakt inför omvärlden på samma manér som en sovjetisk mönsterkolchos, alltmedan termiterna är upptagna med att frenetiskt knapra sönder väggarna inifrån. När man vid flera avgörande tillfällen trodde att våra politiker och medier skulle trycka på bromspedalen gav de bara västvärldens mest ansvarslösa invandringspolitik mera gas. Istället för att ta ansvar putsade de på sina egna glorior, exempelvis vid regeringen Reinfeldts uppgörelse med miljöpartiet om migrationen 2011 eller vid asylkaoset hösten/vintern 2015.

Inte ens nu har vi tagit en behövlig coronapaus för att få andrum: det reguljära inflödet med 10 000 beviljade uppehållstillstånd i månaden har bara dragits ned marginellt om man ser till helhetsbilden. Asyl har minskat medan övrig invandring, som anknytning och utomeuropeisk arbetskraft, varav många okvalificerade, har ökat.

Särskilt sedan Sverige i december 2018 mer eller mindre i smyg ratificerade FN:s globala migrationsramverk Global Compact, som var till för att underlätta migration från tredje världen, har ”eliten” styrt in vårt land i en aggressiv självskadefas. Visserligen har etablissemanget utåt sett blivit mindre grandiost i takt med att problemen hopat sig. Flagellantismen, särskilt tydlig nu med underkastelsen inför Black Lives Matter, omfattar även övriga Västeuropa och vänsterns USA.

Sverige är emellertid ”bäst i klassen” med sin extrema hållning (i frågor som rör feminism, klimat, migration, identitetspolitik med mera) som experimentverkstad. Vad många med mig också fruktar är att stora delar av etablissemanget i hela västvärlden kapitulerar och i armkrok med aktivister i allt raskare takt nu obotligt skadar vår egen civilisation under överrubriken ”allas lika värde”. Ingen sektor i samhället tycks gå fri från det nedbrytande PK-giftet. Jag skrev senast här på sajten om hur det spred sig inom idrotten.

Det är inte någon ny tanke att civilisationer uppstår, blomstrar och går under genom att vittra sönder inifrån. Den förste som framgångsrikt i modern tid framförde denna tanke som central var den tyske naturvetaren och författaren Oswald Spengler med sitt digra verk Der Untergang des Abendlandes/Västerlandets undergång. Publicerad i två band 1918-22 är det ansett som det kanske mest nydanade historiefilosofiska arbetet under 1900-talet; storsäljare i Tyskland men tämligen okänt i Sverige. Kort sagt hävdade Spengler att alla stora världskulturer har ett förutbestämt organiskt förlopp av framväxande, blomstring och bortdöende och han förutsåg samma naturnödvändiga undergång även för oss.

En person som har hjälpt mig att närmare förstå detta förlopp är den brittiske militären och ledaren för Arablegionen, sir John Bagott Glubb (bilden), även kallad Glubb Pasha (1897-1986).

Han studerade elva imperiers uppgång och fall, från det assyriska som uppstod 859 år före Kristus till och med att det brittiska imperiet föll ihop på 1950-talet. Grekland, Rom, ottomanerna, och Spanien tillhörde de imperier som sattes under hans lupp. Hans studier The Fate of Empires and Search for Survival från 1978 finns i en sammanfattning här, bara 26 sidor att läsa. http://people.uncw.edu/kozloffm/glubb.pdf

Det gemensamma med dessa imperier var att de hade en livslängd mellan 200-250 år, eller tio generationer, och att det var en mängd gemensamma faktorer som bidrog till deras etablering, storhet och nedgång, alltifrån pionjärtiden över välståndets och dekadensens tidevarv. Dessa högkulturer uppstod alla ur fattigdom, dådkraft och patriotism och gick under genom slapphet, dekadens och jakt på livsnjutning, med en elit som levde i avskildhet från folket.

Det gemensamma för erövrarna var däremot att de var mer utblottade och aggressiva med en hög motivation att lägga ny mark under sig. Vår tids invasion sker under fredligare former, men massinvandring är också ett sätt att förändra ett samhälle inifrån genom att stöpa om demografin, splittra landet med en systemkollaps som slutresultat. Och även om dagens Sverige knappast är ett imperium, så försöker vi leva upp till att vara en humanitär stormakt. Jag har också fäst mig vid Glubbs varning att tecken på att en civilisation är på fallrepet är när lutorna eller gitarrerna stäms, vilket lockar till promiskuös sexualitet, celebriteter hyllas, kvinnorna tar sig fram på bred front i samhället, filantropin mot utgrupper ökar, nationens försvar kollapsar och främlingar invaderar huvudstäderna. Man får minnas att Glubb Pasha gick bort 1986 och inte ”kunde se det komma” i full skala. Det här är paschans reaktion i sammandrag:

När jag först läste dessa samtida beskrivningar av 900-talets Bagdad, kunde jag knappast tro mina ögon. Jag sa till mig själv att detta måste vara ett skämt! Beskrivningarna kunde lika gärna ha tagits ur The Times i dag. Likheten i alla detaljer tog andan ur mig – imperiets sammanbrott, övergivandet av sexualmoralen, popsångarna med sina gitarrer, kvinnornas entré i yrkeslivet, femdagarsveckan. Jag vågar mig inte ens på att försöka förklara! Det finns så många mysterier med mänskligt liv, långt bortom vår förståelse.

Man kan ju invända att en brittisk generallöjtnant som Glubb har en vit manlig militärs cis-perspektiv och att han vare sig var värdegrunds- eller genuscertifierad. Icke desto mindre, eller kanske just därför, ger det han skriver mig rysningar av både obehag och igenkännande.