PATRIK ENGELLAU: Är PK-ismen ideologi eller religion?

Frågan är egentligen ganska dum ty den växer ur ett förmätet tänkande enligt vilket det finns en tydlig skiljelinje mellan det religiösa och det sekulära där det religiösa består av myter och dogmer och det sekulära – sådant som liberalism, socialism och vetenskap – är rationellt, förnuftigt och underkastat kontrollerande observationer och logiskt tänkande.

Jodå, jag medger att det finns en skillnad mellan det resonerande förnuftet hos vederbörligen examinerad matematiklärare och det svärmiska tänkandet hos en nyfrälst fjortonåring som utsett Greta Thunberg till sin idol men när jag, som är agnostiker, träffar något så ovanligt som en genuint troende präst har vi normalt inga svårigheter att resonera någorlunda belevat. Jag kan även umgås med ateister om de bara inte är missionerande.

Med det vill jag säga att det ofta inte är så stor skillnad mellan ideologi och religion. Ta socialismen som exempel. Sådär mellan tummen och pekfingret skulle man nog hellre kalla den för ideologi än för religion. Men skruva upp socialismen några snäpp och du hamnar i kommunism. Då är det inte längre så enkelt att avgöra frågan. För många år sedan, medan jag fortfarande hade svaga marxistiska böjelser, umgicks jag flitigt med Anders Mellbourn, sedermera chefredaktör på Dagens Nyheter, en djupt troende människa. Du vet, sa Anders eftertänksamt, det finns uppenbara likheter mellan kristendomen och kommunismen. Hur då? frågade jag häpet. Båda vilar på en tro, svarade Anders, båda inspirerar sina anhängare till alla möjliga umbäranden, båda har ambitionen att en bättre människa ska danas och att livet ska bli som ett paradis med en ny mänsklig gemenskap.

Om detta gäller för kommunismen så gäller det väl i varje fall i någon mån för de andra politiska ismerna. Vad jag menar är den skarpa avgränsningen mellan ideologi och religion visar sig mindre skarp än man tror. Ideologierna rör sig i spänningsfältet mellan högmässan och det vetenskapliga laboratoriet. Partier sjunger sånger och vandrar i processioner för att främja sin sak på ett sätt som vore helt främmande för vetenskapsmännen i deras laboratorier. Men liksom vetenskapsmännen tror inte partierna på något högre väsen som ligger bakom och betraktar och kanske till och med påverkar allting.

På en punkt är PK-ismen mer vetenskaplig än religiös nämligen däri att den förnekar slutgiltiga sanningar. I religionerna är sanningen orubblig och evig men inte i vetenskapen. I vetenskapen finns bara provisoriska sanningar. Så länge det bara fanns newtonsk fysik fick man nöja sig med den. Sedan kom Einstein och satte Newton på plats. Kanske kommer det en ännu bättre sanning om fysiken så småningom. PK-ismen vilar trygg i sin postmoderna föreställning att det inte finns någon säker sanning.

Men på de flesta andra punkter som jag kan komma på framstår PK-ismen mer som en religion än vad exempelvis en känslosvalare politisk åsiktsriktning som liberalismen gör. (Det enda övernaturliga inslaget i liberalismen är vad jag vet Adam Smiths ”osynliga hand”, en kraft som han menade griper in i den fria ekonomin och ställer allt till rätta när man hade trott att oreglerade marknader bara skulle förorsaka oreda.)

Till skillnad från vetenskapen gillar PK-ismen motsägelser. För vetenskapen är motsägelser tecken på inre fel i ett resonemang eller en process. Motsägelser är buggar som tvingar vetenskapsmannen att rad för rad undersöka sitt tänkande för att upptäcka var felet lyckats krypa in. Men PK-ismen kan liksom religionen tåla de mest hårresande motsägelser.

(En av mina favoriter bland de hårresande motsägelserna är den kristna treenighetsläran som matematiskt kan uttryckas som 1 = 3. Gud är en men han är samtidigt Sonen och Den Helige Ande som dock båda två kan stå på sina egna gudomliga ben. Att treenighetsläran uppstod hade politiska orsaker. Kyrkomötet i Nicaea år 325 hade röstat för att Jesus skulle betraktas som gudomlig. Hade kristendomen då två gudar? Var kristendomen polyteistisk? Nej, detta gick inte för sig så kyrkomötet i Konstantinopel år 381 beslöt att rucka lite på matematiken och låta Gud, Jesus och Den Helige Ande bilda en treenighet som samtidigt var en enda gud. Det var en motsägelse man fick tåla för att bevara lugnet i kyrkan.)

PK-ismen kan vara ytterst medgörlig i vissa frågor. Den kan till exempel acceptera att det finns ett obestämt, kanske oändligt, antal olika kön. Friheten har ingen gräns. Man är fri att uppfinna sitt eget kön. Det är fritt fram att etablera sig som nyuppfunnen förtryckt grupp. Men vissa dogmer är sakrosanta, Värdegrunden till exempel, tesen om alla människors lika värde. Den trossatsen är så helig att man inte ens kan be att få den förklarad om man inte förstår den – vilket ingen gör. Det är ungefär som islams förbud att avbilda Profeten i pedagogiskt syfte. Den som försöker ge Värdegrunden en begriplig uttydning hädar. Försök att få en PK-ist att förklara vad alla människors lika värde egentligen betyder så får du se.

I själva verket är de flesta PK-istiska övertygelse dogmer i bemärkelsen trossatser som fastställts genom omröstning på något kyrkomöte. Ett sådant möte var Parisavtalet 2015 om att världen bara fick bli två, helst en och en halv, grad varmare. Detta går inte att förklara, det bara är så. De troende accepterar detta ungefär som andra troende ställer upp på tesen om den Obefläckade Avlelsen. Om man uttrycker tvivel blir man bannlyst eller hänvisad till dokument från andra kyrkomöten.

Vid en samlad bedömning har jag därför kommit fram till att PK-ismen är mycket mer religion än vetenskap. Men det gör den inte mindre lämpad för sitt ändamål som är att mobilisera stöd för politikerväldet och det statliga ymnighetshorn som försörjer så många PK-ister.

Patrik Engellau