HITTAT PÅ NÄTET: Slaget vid Aron

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Slaget vid Aron ägde rum den 28 juli 1808 vid byn Aronkylä i Södra Österbotten under det Finska kriget. Slaget slutade med en svensk seger.

Finska kriget 1808-1809, som ledde till förlusten av Finland till Ryssland, var en del av napoleonkrigen som rasade i hela Europa 1803-1815 mellan Napoleons franska kejsardöme och olika koalitioner.

Sverige förde ursprungligen en antinapoleonsk politik, men kom under press under finska kriget och svängde till en mer napoleonvänlig linje efter statskuppen 1809 då den antifranske kungen Gustaf IV Adolf avsattes.

En av Napoleons marskalkar, Jean Baptiste Bernadotte, valdes till Sveriges kronprins den 21 augusti 1810.

Sverige anslöt sig till den nya koalitionen mot Frankrike 1813. I slaget vid Dennewitz den 6 september 1813 besegrade den allierade nordarmén under kronprins Karl Johans befäl fransmännen under marskalk Ney. Då stred alltså ryssar och svenskar sida vid sida, tillsammans med Preussen.

Sverige deltog också i slaget vid Leipzig den 16–19 oktober 1813. Slaget slutade med en avgörande seger för de allierade och förlust för Napoleon. Med över en halv miljon deltagande soldater var slaget det största i Europa före första världskriget och kallas på tyska traditionellt för Völkerschlacht bei Leipzig (”Folkslaget vid Leipzig”).

Historikern Carl Grimberg skildrar finska kriget i sin Svenska folkets underbara öden. Avdelningen börjar så här:

I november 1807 kom Alexanders brytning med England, och därmed växte faran för Sverige. Men något hot mot vårt land hördes icke av, förrän plötsligt den 21 februari 1808 Stedingk får sig av ryska regeringen tillställt ett ultimatum, som länge legat färdigskrivet, och som uppfordrade Sverige att ofördröjligen göra gemensam sak med Ryssland och Danmark mot England. En vägran skulle vara liktydig med en krigsförklaring.

Samma dag gingo ryssarne utan krigsförklaring, utan minsta varning över Finlands gräns. Så handlade Alexander mot en granne, som nyss förut varit hans nära allierade och troget hållit ut i en kamp, som tsaren eggat honom att taga del i. En jämförelse med Gustav IIl:s anfall mot Ryssland utan krigsförklaring tjugu år tidigare haltar betydligt, ty dels hade detta krigsutbrott icke föregåtts av någon nära politisk vänskap, dels förelåg för Gustav III ett verkligt behov att göra slut på ryska intriger, som underminerade Sveriges självständighet.

Ryske ministern i Slockholm, Alopæus, hade besvarat alla anmärkningar rörande de ryska rustningarna vid Finlands gräns med att några sådana åtgärder kände han icke till. Fem dagar före krigsutbrottet hade Stedingk haft ett samtal med tsaren och därvid frågat Alexander om orsakerna till de stora truppsammandragningarna vid finska gränsen. Kejsaren bedyrade då: ”Faran för Ert land kommer ej från min sida. Gud är mitt vittne, att jag icke eftersträvar en enda by av Er konungs stater.”

Fortsätt läsa Grimbergs skildring av finska kriget här

BILD: Björneborgarnas marsch, akvarell av Albert Edelfelt från 1900.

Redaktionen